Får väl skriva dem här....
Vad gör du hur mår du??
Dina vackra händer dina ögon och dina ord. Din mjuka hud mot min dina läppar som kysser mig
Peter jag älskar dig men det är förbjudet och därför blir det så komplicerat och giftet sprider sig
Jag vidrör....
Men inget jag finner inget.
Att dansa själv att göra själv och känna tomheten så påträngande gör ont.
Ett hörn av sängen blir min borg för nu. Tog mig inte vidare tog mig inte bort utan stirrar tomt ut i rummet och ösnkar jag kunde ge mig av.
Sorgen smärtar och sorgen värker. Kvälllen väntar med massor som skrämmer och massor av saknad.
Jag saknar honom som gör mitt hjärta ömt och varmt jag saknar dig som kan ta mig i din famn och säga
stanna här för vem du är och hur du mår spelar ingen roll men jag ska ta dig igenom detta tillsammans
med dig.
Vidrör tanken på att skriva in mig tanken på att lämna allt. Inget konkret och inget alternativ finns.
Det enda jag vet är att detta inte är jag och det jag också vet är att ingen bryr sig om vare sig det ena eller det andra. Om jag försvinner så gör jag.
Ni skulle inte ens sakna mig
Låter dem falla i ren förtvivlan orkar inte nes torka dem.
Att börja om från noll från inget eller inte börja om alls.
Vem kan förlösa min rädsla och min ensamhet.
En anteckningsbok
Med masso ord så ska jag fylla sida för sida med ord tankar och förnimmelser....
Kansek ska jag stänga av stänga ner och sortera mina ord och sedan se vart de leder.
känslor, förnimmelser omöjligt möjligt stress Enghla Peter icke vara vara livslögn höstglöd tomhet hur länge ska jag hålla på....
Osamanhängande tankar i ett svart hål
Jag tar texten rent ut från ett sms som jag skrev i morse....
Jag skriver mest nu bara för att skriva,
tittar på spåret som passerar likväl som jag tittade ut över havet i går.
Lät sekunder passera ticka tilla jag fick åka hem, men åka hem till vad?
Till tystheten och ekot till det dubbla täcket där jag får mysa med tomheten och mina tankar som styr åt annat håll.
En kopp te efter att ha torkar golvet från middagen tekoppen ryker och bredvid står ett glas med saft som både smakar sött och lite salt då min närmast vän hjärtat sa till mig att jag skulle tillsätta en nypa salt.
Han bråkar också, kanske han kunde lämna mig ifred.
Demoner och spöken
Vad har jag gjort för att få detta helvete till liv. Vilket brott begick jag?
om 20 dagar ger jag upp och bara tackar för mig plockar ihop det viktigaste och sen finner ni nog mig där jag mest hör hemma.
Om ni ens letar.
Att inte få andas finnas eller vara att inte behövas eller efterlängtas verker.
Demoner och spöken rider mig vore ju skönt om de kunde dra åt helvete i stället ja just det de var ju där de var....
De ligger utspridda och har så gjort några timmar nu
Jag är trött på ensamhetens och tystheten. Jag är trött på att alltid behöva fly att aldrig få känna lugnet.
Lever jag imorgon så måsste jag ringa Alexander
Jag har bestämt mig
Det finns inget längre och jag har tappat allt mod hopp och tro. Livsglöden är slut och borta
Jag har bestämt mig för att göra det nu eller sen kan jag inte svara på men jag ska göra det
Då kan ni undra ni som inte hör av er eller frågar eller ens funderar...
Det kommer inte dröja länge men jag orkar inte mer vill inte mer
Tomheten och ensamheten tär och äter på mig innifrån
Ensam på botten och i dess förtvivlan. Att ge och att få tillbaka det stämmer inte alls.
Jag har givit och givit men vad har jag fått tillbaka....
Ett tyst eko
Inte helt OK och inte alls bra
Det är inte på riktigt det är inte helt OK. Eller det är INTE alls OK.
Masken börjar skava masken börjar göra ont, de falska skratten de falska orden och lögnen skuggar allt mer
Men vad ska jag göra, mina regler är skrivna och jag är bunden till dem. Det har andra bestämt.
Jag bär på massa massa saker som mitt hjärta skulle vilja dela med sig men till vem.
Min sorg smärtar den gör ont. Den kommer att någon gång lyckas med den företagit sig.
Min lust och min smärta värker, jag väntar ut tystnaden ekot ensamheten och tomheten.
Inte helt OK och inget bra alls,
Panikångest i drivor
Mina tankar mal HELA tiden, runt upp och ner....
Att vara utan att vara att finnas utan att finnas att andas utan att andas.
En lögn så evig, för vem och för vad? Jag tvingas att leva trots att jag inte
vill.
Vem kan ana bakom min mask bakom de osanningar jag far med varje gång jag säger
jag mår bra.
Jag skrattar, en del av det sammanhang jag så gärna vill tillhöra
men som jag står utanför
Skulle så gärna vilja men har inte modet. Så i havet av panikångesten försöker jag torka mina tårar och
bita ihop och falla in i mönstret. Vara som vanligt vara en del och någon.
Men jag är INTE någon, jag är INGET. Ingen ser och ingen vill se
Letar....
....letar försöker hålla kvar i andetaget, i lögnen.
Helst av allt skulle jag vilja sluta andas.
För mitt innre ser jag bilder som är förbjudna, förtränger och försöker.
Jag börjar om varje dag och i varje sekund. Längtar efter något annat. Vill leva vill vara vill vara som
vanligt
Vill lysa vill andas och inte behöva....
Långt bort men ändå nära. Blunda och vänd om. Allt flyter samman och smälter ihop till något diffust
Leta....
Tomt som eko
Jag har innuti givit upp och vet inte när jag går till handling. Men det är inte långt bort och inte främmande.
Hur kan ni...
Jag är arg, ledsen och besviken... undrar ni ens om jag överlever
bryr ni ens
Ensamhet
Mitt korthus faller mot det tysta mot det stilla.
En person som du tror dig ska stå dig nära vara ditt stöd vänder dig ryggen trots andra ord bara några timmar innan.
Det gör mig så förbannat arg att du som aldrig har legat på badrumgolvet i panikångesten hav, du som aldrig har tänkt tanken att hoppa framför ett tåg, du som aldrig kämpat mot livet och helvetet dömmer mig och säger
det kan inte vara så farligt....
Vem ringer man när man inte vill leva längre när ensamheten gör sig så påtaglig
Acceptera....
Acceptera osanningar och evig livslögn
Tommheten som gräver sig djupare och skär som knivar i mitt innre.
Ensamheten som hånler åt mig
Ett gift, ett föräderi och mörker. Så sann och så nära i en sekund för att i nästa
bara försivnna.
Vinden vänder åter och blåser hårt
Mitt hjärta är sårbart och utsatt för brott, möjligt att jag är medbrottsling men likväl så finns
en sorg.
Andas i det stilla, vill ha dig i varje sekund i varje andetag.
Önskan att jag fick andas in det mjuka i evighet.
Ödet är outgrundligt och förädiskt faktiskt helt brutalt
Bryter lite is och tittar ut i det djupa
Jag hanterar de tvära kasten mellan hopplösehet och en oförtvinad tro.
Mellan sprickorna i isen och månens glans i det mörka i det djupa och det sårbara.
För några timmar sedan var jag i något töcken av diffust, för att sedan resa mig upp,
le och spela teater utan dess like.
Att hitta hem det kommer jag aldrig göra, men fortsätta leta måste jag.
Föll ihop och gick i kras
Det enda jag vill ha är lite lugn och ro... var hittar man det vart finner man det.
En efter en trillar de ner och blöter min kind
Det fanns massor att säga massor att dela med av hjärtats innre.
Har inget att säga fast massor....
Det bottenlösa
Stirrar ner i det bottenlösa, det svarta och det mörka.
För tom för att ens få ner raderna här på ett blankt papper...
Vad finns det för mening...
Teatern och lögnen orkar jag inte mer men tvingas till det. På grund av min rädsla och min feghet.
Skänk mig mod och skänk mig valet att göra det som jag inners inne vill.
Hemligheter
Bottenlösa tankar och bottenlösa funderingar.
Jag virvlar runt i hemligheter och i ord som vill hitta sitt mål. Jag packar ner och lindar in. Ler ibland och önskar att jag fick röra vid ditt vackra närhelst jag önskade.
Att andas i ett lugn och i ett sinne av ro skulle vara skönt. Att inte gå och lägga mig med tomheten och ångesten som rör runt i mig. Att blunda och landa i mjukhet.
Sorgen har bestämt mitt öde
"Ingen får se att han är gift och jag är fri"
Hör
Panikångestens demoner rider mig och skrattar hånfullt åt min person och åt mig. Säger mig att jg ska göra det jag vill det jag önskar men modet råder inte det styr inte.
I mitt hjärtas sorg finner jag den ensamhet som jag så gärna vill att någon om inte du men du ska se och höra
