Silverpopplar krasar

Mitt i tomma intet i ekot av tystheten och den förljugna lögnen finns jag.
Saknaden av det ljusa, det ljuva och det ömma. Kniven rispar och gör ett ärr i mitt innre.

Skuggorna hopar sig, jagar mig, tränger in mig i hörnet. Kommer ingenstans. Allt är tyst och varje andetag gör ont. Mitt hjärta gömmer en sorg, tårar smärta och värk.

Det vackra dör och faller likt silverpopplar ner. Krasar under mina fötter som glaset som just rispade min själ




Provat alla knep

Jag förstår inte vad som hänt förstår inte hur det kommer sig varför är det så tomt och tyst runt omkring mig. Väggarna ekar och mörkret skrämmer och omsluter mig
Som luft och som om inget.

En annan tid ett annat liv. Jag vet att om jag skulle försvinna så skulle ingen märka det, visst är det läskigt. Det är sanningen.
De kommentarer som kommer när jag väl ropar på hjälp gör att jag istället bara blir stummare. Kväver mig själv och mitt innre pulveriseras.

36 timmar av något diffust som bara flutit förbi. I svaga minnensbilder ser jag vad som hänt märkligt nog så överlevde jag fast jag vet varför, inget ärligt försökt utan lät ångesten och demonerna ta över. Maktlös är jag och var jag.

Som en boll har jag legat tårar har runnit, drömmar har passeat önskan om att du var här. Önskan om att inte behöva vara själv

Det är verkligen sant att ensamhet mördar att ensamheten förgör och förintar. Jag spelar ett förlorat spel rädd släppa greppet.

Täcket skyddar mig. Snart måste jag dra det ifrån mig sätta på mig masken och le och spela med i erta förbannade spel. Jag hatar måndagar... jag hatar alla dagar jag hatar er alla för ni utsätter mig för helvetet.



Tanke och själ

Förundrad över tystheten. tomheten och ensamheten. Den plågsamma ensamheten som tränger sig på och förgör mig innefrån

Allt börjar om tysteheten förgör. Orden du säger och löften du ger jag tror dem inte längre vilket gör att jag tänger mig djupare in i sorgens själ. Blundar för den jag är och det jag vill.
Förljugen i lögen

Hur högt ska jag skrika för att någon ska se och rädda mig

Det är dig jag har kär det är dig jag vill ha... jag ljuger för att ingen vill lyssna... jag ljuger för att jag lever i livslögnen


Bryr du dig

Håll om mig, se mig och rör mig

Efter alla tomma ord, alla svek och tomma löften så tittar jag dig åter i ögonen och försöker att se bortom det mörka

Orkar jag egentligen, vill jag efter det tomma ekot  dina lögner gav. Alla mina tårar allt mitt hopp och det krossade hjärtat.

Bryr du dig, ser du mig

Jag säger ingenting

Jag säger ingenting förblir stum och tyst. Men mitt innre skriker och ropar efter förklaring och orden som ger mig förståelse för det som är

Jag säger ingenting utan blundar och förtränger. Själen sörger tomhet och lögnen du gav eller ni gav lögnen som jag byggde min tro och min önskan mot det som finns bortom meningen med detta

Jag är trött på tomma löften tomma ord och meningslösa övertygelser.

När blir jag hel och när får jag landa... det där med en annan väg lockar men modet innfinner sig inte.

Ett brott begick du men den som fängslas är jag
jag litade på dig och trodde och i det andetaget stal du mitt hjärta.

Jag säger ingenting
, gömmer mig och kryper ihop låter tårar falla i tyst gråt och i förtvivlan.


Skådespelet är slut

Det svider till där kniven skar, i hjärtat och i min själ.
Men vapnen har jag inte, inget att ta till och inget att värja mig med.

Skådespelet är slut för idag och tomheten tränger sig på.
Lär dig att bita ihop och aliera dig med livslögnen så funkar det....
Jag lovar er att jag vet vad jag pratar om

Vart läker jag hur stillar jag blodet som sipprar? Om jag ska överleva i denna storm så måste någon fånga upp hela mig och det i en ärlighet som inte går att ljuga sig fri från.

Jag har mist min glans och jag faller ihop med orden inget har någon mening. Livet och handlig har sin tor i sitt hopp vilket har gått i kras. Lugn och ro...
En punkt i livet där jag jag tvingas att acceptera utan respekt för mig och mina känslor, tankar och vilja.



Labyrientens alla vägar

Mitt i står jag och det stormar runt omkring mig...

Jag värjer inte förbi rädslan och inte heller från mitt innersta. Känner utan att någon ser och mitt innre dör.
En självkontroll och ett skådespeleri som inte finner motsvarighet. En livslögn så sann så att det värker.

Min vän av sorg går vilse och försöker hitta ut ur labyrintens alla vägar.

Att sluta ögonen och finna ro och vaggas in i lugnet...
Din tunga och dina ord har föralltid sårat mig och din lögn och din stöld av mitt hjärta gör ont


Du får känna

Jag kröp ihop till en liten flicka, lät tårarna rinna.
Att inte synas att inte finnas och inte känna det är och förblir jag.

Mörkret omsluter liksom tomheten och tystnaden. Tankarna på annat...
Det bränner och värker inom mig sorgen blöder och blodet klibbar fast

Orden finns inte

I bubblan

I bubblan av sorgen och dess smärta funderar jag massor och tänker och önskar att saker skulle vara annorlunda.

Jag andas i tomheten och i ensamheten som dröjt sig kvar och som flyttat in i mitt hjärta.
Det finns hemligheter och lögner inte oärliga utan sanningsenliga lögner. Men varför ens tala om dem när ni inte vill lyssna på mig utan säger bara att det inte är så farligt och det kommer bli bättre det kommer ljusare tider...det är väl inget att sakna... jag kan fortsätta en evighet med alla era inlindanden för att ni inte törs se mig och inte vågar finnas och fånga upp mig.

Om jag inte älskar behöver jag inte heller vara rädd att bli lämnad

När du tog beslutet så tog du också ifrån mig mitt liv, mina drömmar och mitt hopp. Jag lägger skulden på dig eftersom jag själv inte ansvara för att ditt val. Men jag får leva utifrån det, så som jag liksom får leva utifrån alla andras val av mitt liv. När ni tröttnat och inte vill ha mig längre när jag har givit allt så slängs jag bort. Jag... en sådan som ingen kan älska eller ens vill älska

Hur kunde du ta ifrån min dotter den allra viktigaste personen ur hennes liv utan att ens förstå vad det är du gjort.
Du gick vinnande ur striden och står nu som den som även har henne.

Varför...
Sorg gör och och slår hårt

Upprättelse och resekt är två ord som inte existerar i de människors värld som jag har mött på min väg genom livet. I bottenlös tomhet och utanförskap ska jag åter hitta en mening med att andas och finnas.
I kvicksand kämpar för att nå upp till ytan men jag dras ner djupare och längre för varje gång jag ser en liten bit av horisonten.






Sakta trillar de

Sakta trillar de nerför mina kinder och symboliserar smärtan jag bär inom mig.
Det värker och bränner i hela mig.

Mitt hjärta har slutat slå och min själ slutat andas.

Jag sväljer och försöker hålla ihop att strida mot mitt innersta och önskan om slut gräver sig djupt i mitt sinne.

Ett trasigt hjärta och en halv person. Ensam i havets vågor tomt och kallt

Med en förtvivlan söker jag finna något att hålla mig i men finner inget


Kniven i ryggen

När du är ensam kvar på botten och livet slår hårt är varje andetag svårt att andas.

Du är en i mängden som håller mig fast trots att jag bad dig satte du kniven i min rygg... tog det du ville och gav dig sedan av utan att vända dig om.

Alla ni som valt mitt liv eller det helvete jag befinner mig i er önskar jag inte en dags lycka.
Att ensam stå kvar, utanför och till ingens nytta och ingens tankar kan ni någonsin ana hur det känns.

Faller faller faller. Inget inger någon form av hopp eller trygghet, är för att jag tvingas till det men gömmer mig så gott jag kan när jag får tillfälle. För varför visa sig när det ändå inte är någon som bryr sig.

Friheten och glädjen är inom lås och bom och är inte mig förunnat.

Sorgens smärta värker och bränner


 


Mod

Mod är styrka och styrka är mod.
Kraft innebär en anstränging och ansträngning kräver kraft...




Tänk om någon skulle komma på min hemlighet...

... vad skönt det skulle vara. Att sluta spela teater och bara få falla och att någon tog emot mig och fångade mig i all min sorg och tomhet.
Någon som smekte bort blodet från kinden och kysste mig ömt på pannan och gjorde det av ärlighet.

I ett fängelse med kedjor sitter jag fast oförmögen att röra mig
Tänk om Ni inte var så fega och så rädda, med er tystehet och bordvaldhet för mig som person och med det jag slåss mot.
Inom mig härjar ett krig, ett slagfält mellan sorgens härskare.

Det ljusa skeent som en gång fanns och som spred en mjukhet och trygghet kring mig är förlängesen försvunnet.

Se igenom mig

I havet av sorgen driver jag längre och längre ut, på djupt svart vatten.
Svikna löften, tomma ord

I rädslorna och i försvaren för det som verkligen smärtar och det som verkligen gör ont finns jag fortfarande men utan vilja, min livsglöd är slocknad.

Vem sökte du när du fann mig, någon i ärlighet eller bara någon.
Förlust efter förlust, slag efter slag. Varje liten bit handskas jag med i ärlighet inom mig och det blöder.

"Varför pratar du om att förlora, Jag är Din och Du är Min...."
Meningen bränner i mig, innebörden förundras jag däremot över.

Ingen tillit till de som sagt mig stå mig nära finns längre. Tyst viskar eko och ensamhetet mot mig. Den ensamhet som förgör innifrån. Förintar och krossar, ingen ser

Det är inte så farligt, glöm och gå vidare. Jag vet hur fel de har, som säger detta till mig. Hur rädda de är för sanningen.

Som ett direkt resultat av att leva i den lögn som det innebär att spela att man mår bra, kan en falsk känsla av läkning uppstå baserad på den rollprestation du gör. Glöm inte det...
Varje förlust som blir obearbetad begränsar livslusten och släcker hoppet och meningen.






Time after time

Dagens skådespel är slut och jag är helt färdig Illamående och yrsel slår mig sönder och samman Varje gång du bad om ursäkt, vart fanns ärligheten... Misstaget att låta dig stjäla mitt hjärta gör jag aldrig om... om jag ger dig tid ger du mig tid att läka då. Tårar av blod trillar nedför kinderna Valet är inte mitt men jag måste leva utifrån det... Sorgen värker och jag rasar håller inte ihop och orkar inte le så mycket mer Paniken tränger in mig...blir inte ens förvånad längre över att livet skrattar mig rakt i ansiktet

Falla fritt

Vila lugn och ro... En stilla önskan men inget jag har rätt till Rädslans skuggor lindar in mitt hjärta som bär på sorg som inte går att beskriva Modet o styrkan att slå mig fri från smärtan finns inte. Orken att spela med i teatern är snart slut. Skriker mig hes för att någon ska höra, med öppna sår som blöder men ingen ser eller hör eller vill kanske inte för att de är läskigt... Kanske är de snart försent o då kan ni stå där och undra... varför ni inget gjorde o inget hörde. Efter alla lögner och falska löften övergivenheten och bordvaldheten som smärtar mig dör mitt hjärta bit för bit. Hur kan min person betyda så lite att alla har rätt att slå, krossa och förgöra. Min godhet min ömhet och ärlighet utnyttjas och när lusten infinner sig så lämnas jag utan att få säga något. Ska bara acceptera.. Såld, baktalad och total grundlurad... Priset jag betalar är högt för brottet andra utsatt mig för

Ett tomt rum

Jag försöker verkligen andas o finna ngt att hålla i Men mitt hjärta är tömt och min själ sörger livet o helvetes kval. Jag ser med ögon fyllda av tårar ut genom fönstret men reflekterar inte nämnvärt över vad jag ser, letar ist efter en möjlig plats att ta vägen ut. Sorgens klor är vassa o borrar in sig djupt Jag har inte valt att bli den jag är och skulle göra vad som helst för att få byta med någon Lycka jag kan iaf stava till det

Att vända om

Jag vänder om o gör ett ärligt försök att glömma. Bit för bit dör jag, andra sätter reglerna men det är jag som måste spela. Rensar upp bland lögnen du gav, med ord så vackra fina sänkte du mig stal min själ, min godhet och ömhet Stirrar ut över havet o försöker mig på att andas med en smärta som krossar. Jag letar efter styrka mod och kraft men de jag finner är sorg och med dess fundament bygger jag en mur Muren ska aldrig åter rivas det ger jag mitt ord på

En sorgfågel

Med trasig vingar ska jag åter flyga. Men jag orkar inte mer, kraften är slut och livet likaså.
Förlust efter förlust sorg efter sorg läggs ihop och gör mig till den sorgfågel jag är.

Hjärtat talar inte längre och jag stänger av och sörger i ensamhet.
På dagen någon som ingen kan ana bär en sorg och en smärta som värker. Om kvällen och natten den lilla sårabara flicka som så innerligt önskar, inte hoppas för hoppet har övergivit, att det bara ska ta slut att min kropp inte längre orkar utan stänger av sig själv.


Så fel detta är
Gråt inte...
Det blir bättre...
Så farligt är det inte...
Bra att inte känna efter för mycket...
Ersätt förlusten...




Sorgen greppar

Jag har inte förmågan längre, desperationen har i sin sorg och i sin smärta nu greppat mig och jag är mest för att livet tvingar mig till det och för att jag inte vågar ta vägen ut.
I varje förlust tränger sig smärtan djupare och sorgen blir ens vän.

Att jag inte ens vågar känna längre är inte konstigt och inte alls oväntat. Jag bygger muren sten för sten och stänger av. Samtidigt bygger jag slott av minnen, leenden och vackra ord som sagts till mig i osanning och i oärlighet.

I ditt emetionella bagage bär du med dig livets kval och livets alla förväntningar och förhoppningar. Förväntingar som blir en besvikelse

Alla dessa tomma löften och alla dessa tomma ord, allt som börjar om i varje skeende av ditt liv för att sedan bli ingenting. Hur många gånger vågar du vara sårbar och ärlig innan det är försent.

Med orden såra mig inte och spela inte med mitt hjärta fick jag ett löfte och jag lovade mig att vara ärlig i känslan men kan lova er att det är sista gången jag är det. Jag borde sagt nej och jag borde ha stoppat dig när du bit för bit allierade mitt hjärta i en lögn.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0