Det ekar
Jag var för snabb och tänkte mig inte för innan jag gav dig en gloria av ljus och skimmer, ömhet och tillit.
Ärligt och äkta
Jag har sakta rest mig, faller ofta och undrar över vad som hände egentligen. Känner efter, förnekar och känner efter igen. Det handlar mest om mig, om mitt liv om hur det tett sig och hur varje andetag formar mig.
Visst, insikter och förståelse gör ont och jag måste känna efter för att förstå.
Räknar sekunder mellan ljus och mörker, kommer på mig själv och vill allt som oftast bara härifrån.
"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv, om nätterna förskingrar jag så mycket liv"
(inte ordagrant, men en textrad som en av mina favoriter använder)
Förbannade jävla lögn
Varför är det så svårt!! ingen substans och ingen mening. Bara tomt och utan sanning
Hur kunde du, hur kunde du, jag fattar inte
Föll över kanten
Mitt hjärta som på något sätt skulle bli ditt slår fortfarande om än väldigt ensamt och väldigt tomt och ensamt.
Kommer på mig själv hela tiden med att undra och tänka.
Var sekund har sitt andetag
Om jag inte fanns
Har helt fastnat i min ensamhet och i min sorg.
Dagen har gått, hela dagen upprätt, stående och utan att gömma mig under täcket. Jag har kännt, jag har tänkt men också gjort.
Jag står stilla, har inget att säga, har inga skäl att vilja delta.
Jag förlarade striden, jag förlarde dig.
Irrar runt, försöker lägga denna dag till handlig och försöker finna tro i morgondagen. Men har inga vapen att strida med....
orden bildar nattens kedjor, kriget härjar
Sov gott du som kan!
Det gör ont
Under dagen har jag burit med mig tomheten och saknaden.
Det gör verkligen förbannat ont och jag fattar ingenting.
Att från hundra till noll, inget och tomt
Ångesten ligger som ett lock över bröstet och ger mig yrsel och illamående.
Det som gör mest ont är att jag var så lätt att byta ut.
Jag gav och var ärlig
Du borde vetat....
Lämna mig låt mig vara, varför är det så jäkla svårt varför kan du inte släppa mig.
Jag vet ju, du har bara vänt om tar för dig av nästa... men jag sålde min ensamhet, jag sålde mitt hjärta jag gav men fick inget. Därför är tomheten så brutal och olidlig.
SAKNAR DIG, just ikväll orkar jag ine ljuga lögnen rakt i ansiktet.
Skratta åt det... inte nu. Nu rinner tårar istället. Sluta tro sluta tänk sluta känna.
Du kom och du gick
Lever mitt liv utan att leva. Vaknar, andas och kämpar. Men jag reser mig, tro inte annat. Just för tillfället har jag dock satt allt på autopilot igen.
Innan jag mötte dig den där varma augustieftermiddagen trodde jag mitt hjärta hade slutat slå, trodde jag aldrig att jag skulle våga känna, men jag tillät mig,visste inte då att det var mot ruinen. Min tanke var att det var bättre att våga älska och våga känna, att hålla känslan tillbaka är bara dumt.
Jag har under dagen gjort det jag måste och kände med hela mig.
Orden bränner fortfarande, men det var bra att du slut var ärlig.
Livet går vidare, tiden läker alla sår.... jag reser mig borstar av dammet och tänker på dig, men framförallt försöker jag se mig själv.
Förtvivlan
Men jag reste mig gjorde min moderliga plikt några timmar, trots ilska och irritation.
Har inte ens några ord trots att jag vill skriva och tömma mig
Alltid en del utav mig
Tankarna på dig är många och saknaden gör ont idag. Men vad är det jag saknar, du stod för något som aldrig kunde blivit. Du vågade aldrig tro, du vågade aldrig känna och heller inte riva dina murar. För stolt.
Jag ville ge dig allt jag hade, ville bära dig när du gick i din sorg.
Tårar trillar idag trots att det bara är morgon så känns dagen oändlig och jag vill ha dig här.
Jag älskade dig
Andas ett andetag i taget
Du lämnar mig inte och du tar så mycket plats hos mig.
Jag älskade och kände, det tar nog ett tag.
Andas därmed ett andetag i taget och ser genom minnen, hör ord som sas och känner blickar och närheten beröra mig så djupt.
Du tog och jag gav. Du betydde och betyder oerhört.
Kärlekens skådespelerska
Hela världen låg för oss. Men jag kunde inte agera, kunde inte handskas med rollen, hoppades för mycket och såg
men du såg inte.
Dina ord gör mig bara förvånad, inte min sak och inte mitt, men du kommer att få uppleva helvetete. Ring inte mig då!!
Vet inte vad jag vill säga egentligen mer än att jag ser det du inte ser.
Men med ord sticker du kniven i mig och lämnar mig
Du som tog mitt hjärta
Ljuset och tryggheten såg jag i en vacker man.
Jag sålde min lögn för att bota min ensamhet. Jag gav och jag gav, älskade så att jag kvävde mig själv.
Blundade, såg inte ville inte se.
En tom lögn, ett tomt sinne. Dina ord och din tunga har för alltid sårat mig.
Du som tog mitt hjärta, så nära att nämna dig vid namn och jag gör det också... Johannes
Ärlighet varar längst. Jag hatar att jag älskade dig!
Tårar blir till blod, du är kvar i mig jag skrattar lögnen rakt upp i ansiktet så kanske det är lättare att glömma.
Filter
Du var bara en i mängden som höll mig fast, som höll mig fången.
Jag sökte den äkta vänskapen och närheten och trodde på min egen känsla och min egen tro.
Kanske var du lika ärrad och sårad som mig, jag är ingen att dömma och vill inte heller ikläda mig den rollen
Har alltid varit den som rest mig trots att jag kanske skulle legat kvar.
Ser utan filter och försöker därmed förtränga min egen känsla men du har tagit över helt.
Fragment av kärlek och ömhet, jag fångade och tog.
Vi kan aldrig gå tillbaka, aldrig finna vår väg tillsammans igen. Trots att det var en vacker vänskap
så faller den bit för bit.
Det gör ont men jag ser och reser mig sakta.
Så skör
Ger sken av att vara stark, glömmer mig själv låter lögnen bli sanningen.
Linan är hårfin och jag balanserar men faller och faller. Har vänt om och spridit ut allt, minnen tankar och funderingar.
Jag rev mina murar, älskade och gav. Ville ge och få, vara och landa.
Vänder om, finner nya vägar och återkommer snart med ny kraft. Har rest mig en bit!
Vänder om
Allt värker allt gör ont och inget får något fäste.
Borde bara lägga ner, borde bara blicka över axeln och fundera på något annat.
Leende men med tårar i ögonen tänker jag och minns. Äger ingen kraft och ingen ork.
Faller, faller och faller. Ser men blundar och lovar, viskar i mitt innre.
Jag är inte så här hård, känner inte ens igen mig.
Förstår inte
Läser i var och varannat mail eller sms "Klart jag lyssnar" "Du får gärna berätta, det är inget farligt"
Det finns mängder av sådan tillit. Men inte visste jag då att jag skulle dömmas och kallas för självömkande av någon jag litade på.
Tidigt i vår konversation finner jag vackra ord om och till mig.
Lyfter ett citat direkt ur ett mail:
"Du är verkligen en toppentjej! Kan ärligt säga att jag aldrig träffat någon som är så empatisk, omtänksam, snäll, trevlig, förstående och många andra fina egenskaper du besitter. Jag trivs otroligt bra i ditt sällskap och du har en underbar stil och sätt att vara. Du är världens bästa vän, och du skulle vara världens bästa partner för livet."
Var det bara tomma ord eller?? Jag förstår nu varför personen i fråga inte kan bli kär i mig då han hela tiden sett mig som någon annan utan att säga sannigen till mig.
Jag reser mig och sväger av, idag om än mer modsluten än igår
Vilken makt
Vaknade upp med det välkbekanta tickande hjärtat i tidig morgontimme. Men har bestämt att så långt som möjligt inte krypa ner under täckets värme igen.
Försöker finna tillbaka till min ilska och arghet. Tårar är bra säger en nära vän och jag litar på honom!
Allt har sitt pris och jag betalar för fullt men hoppas jag kan säga stopp, därför MÅSTE jag hitta min ilska.
Allt som fanns, allt som sas och inte sas, elden som brann. Det är över, men inte i mitt medvetande. FAN FAN!!
Baddar mina sår och läker dem eller gör ett försök i alla fall. Lovar inte att det slutar blöda och göra ont precis idag
Med hjärtat fyllt av ljus
Ilskan har varit min vän idag, förundras och förstår.
Lycka mod och tillit.
Makt, skrämd till tystnad. Priset var högt och jag har betalat men vet också att
det inte finns någon som tycker som han....
Det finns stunder du aldrig borde fått men som jag givit dig och som inte går att spola tillbaka.
Inom snar framtid återtar jag min makt och livet återvänder nya andetag tas och nya möten sker
Hmm ja vet varken ut eller in det funkar och det är inte synd om mig. Om det hade varit det så hade
jag aldrig suttit här, om jag hade haft den självömkan jag fått förklarat för mig hade jag aldrig rest mig
en miljon gånger.
Stopp stopp stopp!!!
Tar en annan väg, gör så gott jag kan. Kastar ankare och seglar ut på ännu djupare hav. Simma kan jag ju!
Att gömma sig och stoppa ihuvudet i sanden
Han har givit med den ena handen och tagit med den andra... så arg och så besviken.
Ena sekunden ska jag säga allt hur jag mår och hur jag känner vara ärlig och inte ljuga, i andra sekunden är jag en självömkande martyr och det tycker tydligen alla.
Mitt liv är värst, mig är det mest synd om bla bla bla.
Hoppas livet springer ikapp någongång....
Jag en självömkande martyr
--//Heléne
Tänk om önska kan man ju
Mina vackra ord finner jag inte längre, har tappat förmågan att uttrycka mig men försöker ändå använda de få orden jag har för att förmedla min ångest och min sorg.
Jag vaknade upp med en tickande bomb i hjärtat, illamåendet som följer mig och den välbekanta yrsel. Tre ovänner som nu tycker att jag fått den lilla vila jag behövde för i natt.
Känner den välbekanta ångesten som tänker ta över och ge mig och knäcka mig med paniken för att maxa hela upplevelsen.
Tänk att handling är så svår och att rädslan har mig i sådant grepp. Rädslan gestaltar personen som just nu fängslar mig.
Önska kan man alltid men förgäves, det går aldrig att göra saker ogjorda.
Men tänk om jag aldrig mött dig, tänk om jag aldrig varit så ärlig så tillitsfull och godtrogen.
Tänk om jag hade sett från första början att jag skulle bli den sårade den övergivne, den som står där på
ruinens brant.
Du stod för något vackert, orden jag gav dig ärligheten ömheten närheten och den sortens kärlek allt är borta
Min uppgift imorgon
En omtumlande dag med diverese upplevelser, men till trots så ligger jag nu i min egen säng. Gjorde inte ens en ansträngning att ringa, jag klarade mig ju hel ur det hela... FAN!
Ingen plats i mönstret som jag skapar, gömmer mig och värjer mig.
Ärligheten, respekten och kärleken finns inte längre mellan oss, jag är bara för rädd för att se. Rädd för att säga NEJ.
Så nära har jag aldrig varit
känsla.
Har klistrat på mig masken och ska snart låtsas som ingenting om än ovanligt trött men jag fixar nog även det.
Tackar för mig
Men jag vet inte om jag kan hålla löftet, jag vet inte om jag orkar.
Jag skakar omvartannat som jag får en känsla av att behöva kräkas och det ofrötivnande hoppet bankar i mitt bröst.
Hjärtat tickar och ger mig ingen chans, tårarna trillar och mina tankar snurrar runt. Vad händer om, vad händer med min solstråle?
Mitt hjärta det bultar och jag vill egentligen vara stolt men jag önskar att jag hade dig här, av vilken anledning vet jag inte.
Vet inte om du är den sanna vän jag trodde att jag fann...
Försöker
Mår illa så jag bara vill kräkas och är yr så att jag knappt ser men försöka måste
jag tydligen ändå.
Har en miljon gånger skrivit ett meddelande en miljon gånger slagit nummret för att göra ett slut
men inte ens det modet finns.
Tar mig ut i snön och kanske är det de sista jag gör
Planerna är många och in i minsta detalj
Orkar inte springa runt i detta inferno, skära mig på glaset och känna huggen i hjärtat.
Orkar inte vara den genomskinliga gestalten som andas och kämpar för inget allas.
Står inte ur, mitt liv ska ta sitt slut och det är inom snart framtid.
Planerna och idéerna har varit många, nu ska jag bara finna modet också!
Ta hand om er mina vänner
Hjälp mig genom kvällen
Mitt hjärta bankar och jag, jag får ingen luft och ingen ro
I mitt inre finns ett stort svart hål, min hopplösa ensamhet och min smärta.
Jag blöder och blöder utan att det syns.
Ingen vet och ingen ser.
Att jag var så nära under dagens timmar är min hemlighet.
De låg där utspridda, jag tittade på dem och la dem i min hand.
Vem skulle ana när jag bara timmen senare satte på mig masken och hämtade min lilla ängel
Hjärtklappning och panik
Jag ber stilla att så ska ske så att jag slipper denna obhagskänsla.
Min blick suddas av panikens känsla och mina fingrar domnar bort, illamåendet lägger sig som ett lock och ger mig inget syre, ingen luft. Jag sväljer, sväljer och skulle inget hellre än vilja bara ge upp.
Men jag måste se jag måste andas och jag måste fokusera eftersom jag har min ängel att ta hand om
HJÄLP!!!!!
Önskasr jag kunde glömma för stunden
Dagen är vaken, tittar ut genom fönstret och ser solen lysa, värma och ge hopp. Men inte tro och hopp till mig utan till andra.
Smaka sötman av din kärlek din kyss och dina ömma fingrar som smekte mina ord och mitt sinne.
Tiden går längtan består och för mig är tanken oförstående. Det vi hade fanns och kunde blivit...
Lögnen
Varför är det så svårt?? Destruktivt och helt jävla stört. Men ja just det det är ju jag som utför
handlingen så det är ju inte så konstigt att definitionen är sådan.
Just igår, i natt och under morgonen kändes det bara så förnedrande. Jag vet lika väl som han
att han åkt från den ena till den andra.
Att svaren och tystheten uppstår, låter vänta på sig för att han inte har möjligheten att
svara i den mån han hade förut.
I fredags kändes mitt hjärta fullt av kärlek och ömhet och jag gav och jag fick men från hans sida
var det en lögn.
Känslan gror och ingenting kommer någonsin bli som förut. Vänskap, kärlek och den äkta närheten finns
inte längre.
Därför ställer jag mig frågan. Varför, av vilken andledning ger jag inte bara upp.
För att jag i ensamhetens modslutna tankar och genomskinlighet ändå får någon form av sällskap. Men det gör ont, sällskapet slår, sällskapet får mig attlanda i paniken.
Snurrade runt och texten blev ett kaos.
Det är tomt när ingen vet, det är kallt i ensamhetens storm
Vad spelar det för roll??
Varför hindra mig när det är det jag vill... vad är meningen med detta liv?
Att varje sekund försöka andas, att varje del av en sekund känna genomskinligheten
och tomheten jaga dig.
I infernot av panikångesten och hopplösheten försöker jag hålla mig kvar, försöker jag
att andas att le och att finna meningen med varje steg jag tar.
Men skit samma det funkar ju iaf inte
Att få falla....
