Att älska någon så att det värker
På botten av havets källa ligger jag. Det är tomt och det är kallt. Ekot studsar mot väggen och jag hör mig själv andas men tyst tyst. En genomskinlig gestalt av hopplöshet och tomhet. Jag orkar inte längre fullfjölja mitt liv.
Det är inget liv egentlgen utan bara ett diffust för att. Ett substitut för något annat.
Känslan är obehaglig att vara men ändå inte.
Som känslan att alltid vara på flykt att alddrig få vara i det utan bara på låtsas. Leka lekar och kurragömma. Att älska någon så att det gör ont
Känslan av apati och tomhet, ingen vet och ingen ser. Ingen håller mig så hårt som jag skulle önska och kanske som jag faktiskt är värd.
Inga ord
Ensam i det stormande havet och förstår ingenting av vad livet ställer mig inför och varför jag aldrig
kan få landa för att jag inte kan agera och inte handskas med mig själv....
Förmodligen.....
Lär dig bit ihop och blunda. Dunkla rum och tyst eko. Faller men att landa mjukt....
Dagen är slut
Jag har två otroliga vänner som jag inte har en aning om hur jag skulle klara mig utan.
Det jag är mest rädd för är att de lämnar mig... det är en tanke som mal i mig hela tiden. HELA tiden.
Jag själv balanserar på att inte kräva och inte ta för mycket samtidigt som jag är fullt medveten om
att jag inte har rätt att få allt detta jag nu får. Varför förtjänar jag detta... Ingen aning.
Kanske för att jag har givit av mig själv så länge och aldrig tagit plats aldrig trott att jag varit värd det
att prestera på högtryck för att vara någon och något.
Prestationskrav jag hatar ordet... det kan förstöra vem som och har förstört min person och den Heléne
som egentligen är värd ett liv i lugn och ro.
Är det försent att rätta till, börja om och återta livet. Kanske inte men frågan är hur mycket jag orkar i detta
stormande hav.
Jag älskar er som finns runt omkring mig och ni vet vilka ni är.
Tänk att ett samtal från en utomstående person kan skänka mig lugn även om det bara var för några sekunder.
TACK Inga-Lill, Ulf och Anna för att jag även överlevt denna dag
Borde gjöra ett försök och en ansatts till att försöka sova men vet inte om jag vågar blunda.
Det bränner i min kropp i min själ och i mitt hjärta
Det som kallas liv och det som kallas mening
som gör att min kropp får den möjlighet den så väl förtjänar.
Jag är så trött så jag mår illa så jag ser vimmelkantigt och hela jag känns tom.
Paniken och rädslan och ångesten har jagat mig hela natten i varje sekund.
Ändå ska tilläggas att jag känner mig förvånatsvärt lugn men väldigt avtrubbad inför
helvetet som väntar de närmaste veckorna.
Men jag vill ändå att det ska vända att det ska finnas en mening med allt detta och all denna hopplöhet
När ska den Heléne som verkligen är Heléne få en chans till det där som kallas liv och som kallas mening
Jag tar mitt lilla hjärtas hand
Den tiden kommer... jag är övertygad. Jag måste bara ha tålamodet att inväta det.
Inom mig härjar paniken och dess helvete och det river i mig och krossar mig. Jag är så trött så jag skulle hellst av allt bara vilja sova.
Jag tappar riktning jag tappar fokus och jag tappar mål, men vet ni vad som är så märkligt. Att jag fortfarande står upprätt och andas och gör det som krävs av mig.
Ibland fem år ibland tre år och däremellan är jag den vuxna kvninnan Heléne 34.
Grindarna som stängs bakom mig gör att jag trängs in i hörnet av det mörka där det obehagliga och det okända skrämmer mig. Jag känner mina vänner alltför väl och känslan av dem i antågande gör att jag kryper ihop och inte alls vill vara ensam i det hela.
Varför kan man göra som man vill med mig. Behandla mig med den orespekt och som om jag bara är luft.....
Landa
Vet inte om jag kan känna någon trygghet i det eller ens känna alls.
Trött och slut trots att tanken var att jag skulle hämta hem.
Men jag har fått en ny kompis iaf.
Fröken social och titta se på mig har varit framme
Jag hade massor av ord som snurrade runt i mitt huvud men jag får inte ner dem inte ikväll iaf
Ska försöka landa i tystheten och i tomheten.
Det var inte slutstationen
Resan är allt för lång och jag har försökt så många gånger. Klivit av vid
slutstationen och trott att jag nått målet, för att i nästa sekund finna
insikten att tåget gick längre, att helvetets resa ännu inte var slut.
Törnrosor
Vad handlar detta om egentligen, vad är felet och vart finns lösningen?
Jag går vilse hela tiden, vilse i labyrinten som kallas liv. Det är en labyrint
med törnrosor.
Det smärtar till när en gren rispar min tunna hud och min själ som är skör
som silkespapper.
I skenet av lögnen, fantasin och drömmen blickar jag ut över de täta törnrosorna som
omsluter mig och som håller mig fången. Min själ och mitt hjärta släpper den inte taget
om. Vackra adjektiv smärtar
Kontroll och balans, rädslan som förgör och tomhet som förstör. Sorg är ingen sjukdom
Finn svaren i ditt minne
Jag vandrar runt här i tankarnas galleri, vänder om och ser allt passera revy.
Alla ord, alla dessa vackra ord som ingen tror på som bara sägs.
Minnen och drömmar ser dem framför mig och jag förundras över hur det kunde bli så här.
Tårar har trillat idag
Tittar på de runt omkring mig och blir bara ännu mer förvirrad. Vad gör jag här...
Så mycket okunskap och så mycket man förlitar sig på att piller ska hjälpa mot ALLT
Jag VILL INTE ha några piller, jag vill ha hjälp. Någon som lyssnar någon som torkar
mina tårar som finns där. INTE bara tysta kalla väggar eller tysta blickar.
Ni ska bara veta... här blir man både dumförklarad och fråntagen sin självkänsla.
Jag har precis som förra gången känslan av kränkande av hela mig.
Jag ser den där lilla tjejen framför mig som sitter med knäna uppdragna och vaggar
fram och tillbaka med en tyst gråt som hon försöker kväva. Alla dessa ord och all denna
oförståelse och nedbrytning av min person.
Heléne, andra i din situation hade givit upp för länge sen. Men du står fortfarande upprätt
och kämpar för ditt liv och din rättighet att bli frisk och får den respekt som din person så
väl är värd. Det är inspirerande...
Tårarna trillar nerför min kind och hjärtat bankar i bröstet.
Insikt och reflektion
Varje ord och varje tanke gör ont och värker.
Yr och vimmelkantig snurrig och trött men försöker ändå göra det bästa nu.
Reflektion och insikt snurrar runt. Virvral runt och snurrar runt. Tankar av tomhet
Att släppa på kontroll och inse sin egen begränsning är en tuff uppgift i sig och kostar oerhört mycket.
Det finns ingen fettfläck i taket
Det blev väl inget bra det här heller...
All er positivitet ni kan dra åt helvete.
Vad skulle det här vara bra för. Jag jagas ju bara av minnen och av ensamheten ännu värre och ännu mer!!!!
Tom trött och less
Sorgen värker...
Jag väntar mig en sömnlös natt med massor som jagar mig men vad göra.
Tårar rinner
eller ligga sömnlös rädd och liten.
Tårarna rinner nerför mina kinder sakta och jag sväljer allt jag kan för att förhindra fler.
Men det går gine. Jag biter mig i läppen kanske det hjälper men inte det heller.
Ensam tom och genomskinlig. Illamående trött och tom.
Orden gjorde ont i går när Enghla sa att hon inte ville fylla år för det är så svårt när ni är skilda.
Så mamma det kan lika gärna vara så blir det enklast för alla....
Jag vill inte mer orkar inte mer och tänker inte mer....
Kan någon torka mina tårar dra mig in i sin famn och ge mig närheten ömheten och kärleken jag förtjänar.
Med ärlighet för annars kan det vara.
Jag vill bara att det ska ta slut NU
Tom
Har krupit ihop till en liten liten boll och ska se om jag får någon luft i detta hav av ensamheten.
Helt ensam är jag inte. För jag har sällskap av eko, men framförallt av panikångesten och rädslan. Illamåendet och yrsel.
Jag har fått lite andpaus sovit tryggt i en varm öm famn. Men tillhörigheten finns ju likväl inte.
Ni som vet förstår vad jag pratar om
Don´t run away...
Jag gör just nu ett helvetes arbete. Ensamheten har präglat mig och trängt in mig.
Paniken och ångesten handskas jag med stänger av sekvenser av livet. Om ni ens anade.
Det finns några som har förstått allvaret och håller mig upprätt. De ska jag personligen
tacka med att sprida guld när helvetet är över.
Ni vet vilka ni är
Some kind of peace....
frihet, allvar tomhet ord känslor, think outside the box. I´m afraid, but I realize
Andas ett andetag i taget. rädslan fångar mig. Sanning tröstlösheten och den mentala balansen.
Någonstans måste jag hämta hem, någonstans måste det finnas ett slut.
Blunda. I mina tankar finns önskan om annat. But I still belive
