Min uppgift imorgon
En omtumlande dag med diverese upplevelser, men till trots så ligger jag nu i min egen säng. Gjorde inte ens en ansträngning att ringa, jag klarade mig ju hel ur det hela... FAN!
Ingen plats i mönstret som jag skapar, gömmer mig och värjer mig.
Ärligheten, respekten och kärleken finns inte längre mellan oss, jag är bara för rädd för att se. Rädd för att säga NEJ.
Så nära har jag aldrig varit
känsla.
Har klistrat på mig masken och ska snart låtsas som ingenting om än ovanligt trött men jag fixar nog även det.
Tackar för mig
Men jag vet inte om jag kan hålla löftet, jag vet inte om jag orkar.
Jag skakar omvartannat som jag får en känsla av att behöva kräkas och det ofrötivnande hoppet bankar i mitt bröst.
Hjärtat tickar och ger mig ingen chans, tårarna trillar och mina tankar snurrar runt. Vad händer om, vad händer med min solstråle?
Mitt hjärta det bultar och jag vill egentligen vara stolt men jag önskar att jag hade dig här, av vilken anledning vet jag inte.
Vet inte om du är den sanna vän jag trodde att jag fann...
Försöker
Mår illa så jag bara vill kräkas och är yr så att jag knappt ser men försöka måste
jag tydligen ändå.
Har en miljon gånger skrivit ett meddelande en miljon gånger slagit nummret för att göra ett slut
men inte ens det modet finns.
Tar mig ut i snön och kanske är det de sista jag gör
Planerna är många och in i minsta detalj
Orkar inte springa runt i detta inferno, skära mig på glaset och känna huggen i hjärtat.
Orkar inte vara den genomskinliga gestalten som andas och kämpar för inget allas.
Står inte ur, mitt liv ska ta sitt slut och det är inom snart framtid.
Planerna och idéerna har varit många, nu ska jag bara finna modet också!
Ta hand om er mina vänner
Hjälp mig genom kvällen
Mitt hjärta bankar och jag, jag får ingen luft och ingen ro
I mitt inre finns ett stort svart hål, min hopplösa ensamhet och min smärta.
Jag blöder och blöder utan att det syns.
Ingen vet och ingen ser.
Att jag var så nära under dagens timmar är min hemlighet.
De låg där utspridda, jag tittade på dem och la dem i min hand.
Vem skulle ana när jag bara timmen senare satte på mig masken och hämtade min lilla ängel
Hjärtklappning och panik
Jag ber stilla att så ska ske så att jag slipper denna obhagskänsla.
Min blick suddas av panikens känsla och mina fingrar domnar bort, illamåendet lägger sig som ett lock och ger mig inget syre, ingen luft. Jag sväljer, sväljer och skulle inget hellre än vilja bara ge upp.
Men jag måste se jag måste andas och jag måste fokusera eftersom jag har min ängel att ta hand om
HJÄLP!!!!!
Önskasr jag kunde glömma för stunden
Dagen är vaken, tittar ut genom fönstret och ser solen lysa, värma och ge hopp. Men inte tro och hopp till mig utan till andra.
Smaka sötman av din kärlek din kyss och dina ömma fingrar som smekte mina ord och mitt sinne.
Tiden går längtan består och för mig är tanken oförstående. Det vi hade fanns och kunde blivit...
Lögnen
Varför är det så svårt?? Destruktivt och helt jävla stört. Men ja just det det är ju jag som utför
handlingen så det är ju inte så konstigt att definitionen är sådan.
Just igår, i natt och under morgonen kändes det bara så förnedrande. Jag vet lika väl som han
att han åkt från den ena till den andra.
Att svaren och tystheten uppstår, låter vänta på sig för att han inte har möjligheten att
svara i den mån han hade förut.
I fredags kändes mitt hjärta fullt av kärlek och ömhet och jag gav och jag fick men från hans sida
var det en lögn.
Känslan gror och ingenting kommer någonsin bli som förut. Vänskap, kärlek och den äkta närheten finns
inte längre.
Därför ställer jag mig frågan. Varför, av vilken andledning ger jag inte bara upp.
För att jag i ensamhetens modslutna tankar och genomskinlighet ändå får någon form av sällskap. Men det gör ont, sällskapet slår, sällskapet får mig attlanda i paniken.
Snurrade runt och texten blev ett kaos.
Det är tomt när ingen vet, det är kallt i ensamhetens storm
Vad spelar det för roll??
Varför hindra mig när det är det jag vill... vad är meningen med detta liv?
Att varje sekund försöka andas, att varje del av en sekund känna genomskinligheten
och tomheten jaga dig.
I infernot av panikångesten och hopplösheten försöker jag hålla mig kvar, försöker jag
att andas att le och att finna meningen med varje steg jag tar.
Men skit samma det funkar ju iaf inte
Att få falla....
Att hänga med mig själv
Flickan i soffan, med den tomma blicken som tåras och det hjärtat som dunkar genom ekot
Ensamheten hånar mig och fängslar mig. Orden bränner i mitt innre och jag känner mig som
en genomskinlig gestalt.
Tömd på ord och handling och i ett dunkel av mörker funderar jag på hur och när....
Mening finns inte mening är ovidkommande och livet är bara en helvetes resa.
Tänk om någonting kunde vara i närheten av bra, min känsla bara gror och jag önskade modet
kunde innfinna sig.
Det är kallt och tomt
Krisplan
Allt springer ikapp och jag gör allt jag kan för att andas, för att hålla ihop mig själv, hålla ihop mitt liv,
att inte rasa och falla ihop helt och fullt.
Masken är på och jag ler. Min vän var här idag och jag vet inte om han lyckades se bakom den.
Jag svarade ovidkommande på hans fråga hur det egentligen är, att tiga är guld eller hur det nu var.
En nominering för bästa lögn, om det finns någon sådan så kan jag lova att de som nominera och utser vinnaren har en mer än värdig vinnare i mig.
Lögnen är min och jag hatar det.
Ett gott råd till alla andra, försaka inte din sorg möt den innan det är försent.
Jag vet vad jag pratar om!
Finns det någon obehaglig överaskning kvar
Varje pusselbit är kantstött och varje bit saknar någon naturlig tillhörighet med någon annan passande bit.
För att få ihop de trasiga bitarna, få ihop bilden och personen så måste det lyftas fram i ljuset och noga studeras för att se vart föränding måste göras och vart det måste slipas. Kanske behöver det bara i vissa lägen slipas någon milimeter men oftast måste hela biten förändras.
Tänk att varje steg du tagit, varje andetag och varje sekund av ditt liv påverkar den du är.
Att bränna sig, att förblöda att ett krossat hjärta och ett krossat liv uppbär en person och dess själ är hårda erfarenheter och insikter
Borde förstått
Något som stod för något vackert, ord som hade en mening en grund. Men jag, en dåre, en idiot.
Blind och tömd, sårad och öm.
Glaset står urdrucket, orden skriker i mina öron och orden värker. Tron på dess innnebörd, dess mening har jag tappat.
Tron på mig själv, tron på min egen inntuition och min egen känsla har försvunnit.
Vad spelar det för roll, allt är ändå åt helvete försent. Ska jag skratta eller gråta. Det var någon som sa till mig att jag absolut inte skulle ta på mig skulden över min känsla och min tro och mitt hopp. Men, lätt för honom att säga, men svårt för mig att agera.
Jag fick orden skrivna om och om igen, letade sökte och letade ännu mer. Men fann bara tomhet.
Det jälvliga är att tomheten och ensamheten väger tyngre.
Min fråga kvarstår
Vad är det för fel, varför kan INGEN bli kär i mig...
Gissa min hemlighet
Jag vill inte längre vara någons uppgift, någons leksak, någons andra val...
Det finns inget kvar och jag inser och ser och har även förstått. Men mina läppar är förseglade.
Det gör ont i mig att jag tillåtit mig, att min person inte kan ges mer respekt.
Insikter gör ont och insikter sårar.
Sår gör ont när de blöder och hela jag blöder.
I vissa lägen faller jag dit och tappar balansen och faller ner i avgrunden, tar sedan mod till mig att vara tyst ett tag till.
I mig vilar vetskapen och min känsla och jag är otroligt ledsen över att ordet respekt saknas
Beslutet måste fattas
Låser och slänger nyckeln
Jag har ljugit och ljuger, samtidigt som lögnen slängs rakt i mitt ansikte.
Hur svårt är det att släppa tanken orden och handlingen.
Tomheten kommer bli total liksom ensamheten och övergivenheten
Låser min dörr och låser mitt hjärta, nyckeln kastar jag och hoppas ingen åter hittar den.
Vad är det för fel på mig då ingen kan bli kär i mig?
Tomheten
Som en objuden gäst kom de sakta och har nu tagit över totalt.
De fanns där under nattens heta timmar men jag lyckades mota bort dem med ömheten och närheten från dig, att känna sådan total närhet är konstigt och förunderligt.
Jag står kvar och du går och jag ler inom mig samtidigt som känslan av tomhet
och omintetsägande slåss i mig.
Jag vill vara stolt utan regler och utan krav...
Den förbjudna meningen
Tänk att pendla mellan två så totala känslor och ändå stå upprätt.
Tänk att ena sekunden känna och i andra sekunden förbjuda sig att känna.
Tanken ger mig inte fri och själv är jag mig ej rättvis. Saknar och törstar efter befrielse
Hjärtklappning i kubik
Jag fick under kvällen och natten välförtjänt andpaus och jag har aldrig någonsin upplevt det jag upplever. Att någon kan ge mig den fullständiga närheten och ömheten är obegripligt för mig.
Men tomheten blir total när jag bara en sekund efter upptäcker att livet är förunderligt och allt bara är här och nu och inte sen och då.
Som sagt jag är ombedd att göra förändring men vet fan inte hur.
I mitt medvetande är jag någon helt annan stans men lyckas dölja det så väl både för mig själv och för min omgivning.
Tänk om, tänk om, men nej det kommer ALDRIG bli så.
Nu är jag livrädd för att tappa det som finns och det vi har.
Dagen känns oändlig och den har inte ens börjat. Torkar tårar som sakta trillar på ner för mina kinder och önskar att ömma fingrar kunde smeka bort kristallerna.
Hjärtat och sinnet är tungt och jag undrar...
Säger åter välkommen till mina ovänner som under dagen kommer göra mig sällskap, så ensam är jag ju inte
