Dax att ge sig av
Orden är lätta att skriva just ikväll men handling är svårare.
Åren går och tiden flyr, jag har vridit och vänt, utan att lugnet infunnit sig.
Tysteheten och tomheten tränger sig på. I tanken får du mig att tappa all kontroll och all sanns.
Ska jag vara tacksam eller , till att jag får lägga denna dag till handling istället för hela livet.
För er vetskap
så lever jag fortfarande... tyvärr.
De låg utspridda på bordet i alla möjliga färger men längre kom jag inte. Vet inte varför jag skriver ens.
Nu ska leendet på, Enghla hämtas och jag ska låtsas som allt är så jäkla bra.
Jag mår illa och kippar efter luft mellan alla tårar som rinner nerför mina kinder och fläckar mina byxor.
Jag fryser så jag skakar och kroppen är stel som en fiolsträng men likt förbannat så lever jag
Nu gör jag det snart
Jag hatar alla som säger att det är bara att gå vidare, släpp honom, det har gått så lång tid men det spelar ingen roll!!!
Och det är inte det han stod för som jag saknar det är inte allt runt omkring det är honom och ingen annan. Nu vågar jag erkänna det för ett tomt blad. Men sen när någon frågar så kommer jag bara hålla med och säga jo så är det kanske att det är allt som han stod för som jag saknar!!! FAN vad jag är bra på att ljuga.
Undrar hur många som egentligen bär på ett så krossat hjärta som jag har? Det kan väl inte bara var jag???
Om jag lägger mig i sängen och kryper ihop ser det ut som jag sover med kroppen full av massa gift... hör ni hur det låter och det skämmande är att jag är så nära att göra det men det saknas ändå en liten liten bit av modet..
Ni skulle också fundera och vilja om ni hade det som jag, jag lovar er! Jag mår så illa just nu men kan inte göra något jag skakar inombords och det värker i hela min själv men vad kan jag göra. Jag vågar inte ens visa mig sårbar. Är rädd för vad svaret är.
Varför hittar alla andra tillbaka, varför kan alla andra och inte "vi"
Död vilken härlig befrielse
HJÄLP!
Jag ligger här och skakar av ångest och panik. Inom mig rasar allt och tomheten fångar tag i mig. Jag försöker resa mig, gör en ansats men kommer inte upp.
Natt som dag förgör den mig.
Jag hatar mornar av ångest och panik, jag hatar kvällar och nätter likväl. Om jag lyckas blunda och slumra så vaknar jag med ett ryck och tårar som rinner och ett sargat innre som försöker värja sig genom att krypa ihop till en boll.
Men det funkar inte, det lämnar mig aldrig och jag önskar jag fick vandra vidare. Säga hejdå och bara blunda så var allt över.
Så många dagar, kvällar och nätter har jag tänkt skriva men när jag nu väl sitter här så går det inte.
HJÄLP!!!!
Tanken kommer närmare och närmare men modet finns inte. Blir ensam några timmar nu och tänk om jag då skulle våga.
Får jag
Jag kan sitta flera timmar, jag kan gå igenom allt igen och igen och igen. Och hela tiden kommer jag fram till samma sak hur mycket jag än ljuger hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än förtränger så vet jag sanningen. Hur jag ska förmedla den däremot vet jag inte och det är det som gör mig så olycklig och tom.
Varför vågar jag inte. Varför gör jag inte det jag helst av allt i hjärtat vill?
Hur ska det gå
Jag kan inte själv greppa eller förstå känslan som jag har.
Sorg och saknad ensamhet och tomhet känslor som gäckar mig ständigt. De lämnar mig inte ifred en sekund.
Modet sviker mig i alla avseenden. Hoppas och tro vilja och känna. Orden flyter och jag med dem.
Vad är vilja vad är önskan och vad är genomförbart? Ingen aning.
Den som gav mig livet önskar jag skulle få veta vilken björntjänst de gjorde mig.
Att känna och sakna någon som är onåbar.
Vem gav rätten att livet skulle få behandla mig så illa.
Du är överallt, i minnen i bilder i drömmar och i önskan. I hopp och förtvilan. I sorg och saknad. Du gräver hålet och tomheten djupare. Skör är tråden som jag balanserar på.
Det blev osamhanängade och bara massa ord...
Tiden flyr
En tung kväll med mycket tårar.
Tomheten har blivit värre och tankarna fler, tankarna på att förändra på att fly på att ge upp.
Vilken befrielse
Morgonen är här
Natten blev en mardröm, vaken har jag tagit mig igenom den ömsom skakandes ömsom
gråtandes och i tappra försök att få någon luft och få någon vila alls.
Kom änglar och lyft mig från livet jag lovar att utan motstånd dra på mig den vita skruden
och silvervingarna
HJÄLP
Men nu har helvetet tagit över. Ångesten fullkommlikt fångar mig liksom paniken. Jag känner mig ihålig och svart.
Jag kippar efter luft och försöker samla mig. Men känslan av att må så illa att det skapas metallsmak i munnen är obehaglig, känslan av att det är en sten som ligger på mitt bröst likaså.
Nu är jag inte långt bort till att ge upp faktiskt. Förstår om jag skrämmer er men min kropp har helt sagt ifrån nu.
Förtvivlad
Hur mycket jag än försöker och ljuger för mig själv och alla andra också så saknar jag...
Och det visar sig så tydligt. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta!
Ångesten och paniken har haft mig i sin grepp hela dagen. Hjärtat har dunkat och jag har kännt mig genomskinlig och ur fas under hela dagen.
Jag skulle vilja brskriva hur jag känner det men vet int hur.
Tårar strömmar nerfö mina kinder och inom mig bor en tomhet och en hjärta i sorg ett hjärta som är krossat och olyckligt.
Likt en boll satt jag ihopkrupen i duschen och kippade efter andan, på golvet låg jag och skakade.
Varför?????????????????????
Ingen vet hur nära jag var att ge upp men ändå finns jag här
Täckets värme omsluter mig
Täckets värme omsluter mig, vill dra det högre upp dra det över huvudet.
Vandrat runt i cirklar och sett bilder och tänkt tankar under nattens vakenhet.
Gnugga tröttheten ur ögonen, sätt på dig den mask som du bär var dag och le. Inombords är det mörkt.
Mitt hjärta kom aldrig till tals
Timmarna flyr och jag ser morgonen gry.
I mitt bröst värker ensamhet och tomhet.
Mitt hjärta kommer aldrig till tals och finner ingen ro. Det blöder!
Jag räknar varje minut och varje sekund, fly, va kvar eller bara gömma sig.
Gör det sista... men det hjälper ju inte.
Nu väntar några timmar i ångest och panik nu väntar timmar av förtvilan.
Klockan
Inom mig slåss en ångest som jag inte vet hur jag ska bemästra. Jag ser framför mig mitt innre i uppror ett stort svart hål.
Jag lever
Stirrar blint
Mår illa så att jag skulle kunna kräkas, domnar bort i fingrarna sakta bit för bit.Tunnelseende och yrsel.
En obehaglig känsla men så igenkännbar men ändå inte.
Jag blir rädd och steget till att göra något åt allt är nu väldigt nära. Det kan låta hårt och oförståbart. Men vet ni jag orkar inte längre.
Inom mig bor en sorg som nu har besegrat mig som har tagit över och vunnit. En tomhet som håller mig fången en ensamhet som gör så ont.
Spelar ingen roll vad jag har för det räcker inte till. Det är ett barn, jag vet men det är inte den kärleken jag behöver det är inte den styrkan jag vill dela det är inte det sällskapet hela jag skriker efter.
Nu får jag panik och tårarna stiger i ögonen. Rummet krypmer och jag stirrar blint framför mig. Orden som skrivs blir skrivna genom någon slags automatik.
Masken krakelerar
Tårarna som trillar smetar ut sminket som har dolt mitt sorgsna ansikte under dagen. Masken krakelerar och under visas min sorg och min tomhet.
Året som gått
Allt som var, allt som kommer och allt däremellan. Blundat och tittat igen. Gömt mig tittat fram och hoppats trott och hoppats igen. Backat och funderat börjat min vandring igen.
Ord bildar kedjor och kedjorna binder mig. Mitt hjärta fylls av förtvivlan och tomheten tränger igenom.
