Lördag morgon
Hjärtat i halsgropen
Men nej, fan också jag är vaken och jag lever. En ny dag och en ny natt måste slås ihjäl.
Huvundet värker men inte lika mycket som hjärtat. Jag sväljer och sväljer men det går inte. Kan inte ens skriva ner känslan jag har här.
Men jag har tänkt länge på en sak. Med ett bultande hjärta hur länge orkar kroppen då?? Inte så länge hoppas jag.
Med kvällen kommer mina vänner
Varför alltid på kvällen och varför alltid på natten. Det är inte mig förunnat att få blunda i lugn
att få ladda om och finna ny enerig.
Paniken och ångesten tar tag i mig och fångar mig binder ihop mina händer och fötter så att jag inte
kan rymma så jag inte kan fly.
Ni som läser och har läst och som förstod att jag hade ett helvete i vintras, hmm det är långt tid sedan, ni kan nog utläsa att det bara blir värre och värre.
Gud hjälpe mig att se något hopp att se något ljus. Varför ber jag om guds hjälp...
Jag tror inte han finns för om så skulle jag aldrig ha mått så här!!!
Liv, jag vet hur det stavas men jag vet inte vad det är.
Tänk om jag fick smekas av värme och ljus, lycka och njutning.
Att få somna med hjärtat dunkande av kärlek av värme och ömhet.
Att lägga mitt huvud i din famn
Tomhet, ensamhet och en ny dag. Vill inte!!!
Masken sitter på
Ett abrupt uppvaknande efter några timmars sömn. Tomheten äter på mig och jag kan inte svälja och hålla emot.
Jag lyckades värja mig några sekunder för det obehagliga och det otäcka.
Nu sitter masken på och jag måste le, bita ihop och vara stark.
Vridit och vänt
Nu är klockan kvart över tre på morgonen. Och jag har fått någon timmes sömn mer verkar det inte bli inatt. Så det är väl lika bra att stiga upp klä på sig och åka till jobbet. Kanske kan jag få något gjort där.
För att bara ligga här kallsvettig och fylld av panik ger ju ingneting.
Med ett hjärta som sitter i halsgropen och med en känsla av att bara vilja kräkas samlar jag ihop det som är kvar av mig och längtar till kvällen när jag får lägga mig i sängen och försöka sova igen.
Jag vill inte!!
Tömma sand ur fickorna
Tårara för sorg och saknad. Vet inte ens vad jag ska skriva just nu. Tänk om det gick att tömma tankarna på golvet så som man gör när man tömmer sand ur fickorna.
Det blev kväll och det kommer en natt och ni vet vad som väntar efter natten, en morgon i panik och ångest. Tyvärr är det så att mitt knep att försöka värja mig genom att krypa ihop till en boll inte funkar längre så nu måste jag försöka komma på något annat.
Ett sätt är att hoppa för då slipper man ju allt annat också.
Att vandra baklänges är mer komplicerat än vad man skulle kunna tro.
Tömma alla sorger
Inom råder kaos och tomhet. Ett hål som är svart och bottenlöst.
Allt snurrar hela tiden runt, varför tomhet saknad och ensamheten.
Jag står själv inte särskilt stadigt men på något konstig sätt ändå med båda fötterna på jorden. Det är nog bara jag som känner att det svajar.
Igår drog nästa besvikelse in och jag hade svårt att förstår. VARFÖR, det har gått så lång tid nu och jag har inget med ditt liv att göra längre. Men det är precis som du etsat dig fast i hela mig. jag kommer inte loss från de kedjorna du smed åt mig under vår tid tillsammans.
Har det med att göra att jag kämpade så mycket att jag innerstinne verkligen var kär och älskade. Jag blottade mig så många gånger för dig och jag genomled så mycket för din skull.
En vecka fråntagen egen vilja och mitt förstånd för din skull.
Det svarta sorgerna tar över och förintar mig i små bitar. Tillsammans med panik och ångest har den alierat sig och vill ta död på mig. Och vet ni. Jag önskar för varje sekund att de lyckas. Men fråga någon runtom mig så skulle de inte ens förstå vad jag pratar om.
"Helén som alltid är så glad och alltid har ett leende och några förstående ord att dela med sig av"
JÄVLA liv!
Men nu ska jag aldelses strax bita ihop under den här dagen. Undrar hur den blir och vad som händer. Jag hatar helgerna!!
Skakar av ångesten
Likt en boll har jag legat ihopkrupen för att värja mig så gott jag kunnat. Men jag har inte lyckats. Den har drivit in tillsammans med paniken och gjort natten och morgonen till ett rent helvete.
Tankarna har flytt till att göra slut på det.
Varför och hur länge, hur mycket orkar jag?
Ensam och tom ensam och så ledsen.
Tårarna har inte trillat utan de har fastnat och stelnat likt iskristaller.
Utan luft är det svårt att andas utan energi är det svårt att leva utan mening är livet svart,
meningslöst och ett rent hån.
Ständigt denna gråt och klump
Tomheten förgör och förbannar och jag kommer inte runt den och kommer inte vidare.
Jag vill inte vara denna sorgnsatjej längre jag vill ha tillbaka min glädje och min tro.
Enghla vill ha tillbaka sin mamma. Undrar när hon får det.
Nu försöker jag bara flyta med och knappt det.
Tårar rinner ständigt.
Mitt hjärta blöder och det går inte att stoppa.
Vi sårar varandra om vi försöker
Ja slänger min in i det här för att såra henne ge henne ett krossat hjärta och skyddar mig sedan bakom otal konstiga ursäkter.
Nu har jag tårar som rinner och hundra frågor men vad hjälper det?
Kan jag få ett slut på detta? Kan någon stänga av filmen?
Jag släpper lite
Det innebär tårar i mängd och ångest som skulle kunna innebära miljoner.
Varför tror alla at jag är en leksak. Jag ger av mig själv en liten bit och du tar men sedan inget mer.
Mörker och svart höst och natt
Ös guld, ös silver sortera och lägg i skålar. Liskom minnen, men mina minnen är kolbitar och inget värda
Vattnet drar sig tillbaka från havskanten
Undrar hur länge man klarar sig på bara några få timmars osamanhängande sömn per natt. Dessutom en sömn som gäckar mig med mardrömmar ångest och ett bultande hjärta??
Jag orkar inte och vill inte längre, men om bara några få minuter så ska jag sätta på mig masken på riktigt bita ihop och vara en glad stark och positiv tjej som klarar av allt! Så jäkla less!!!
Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag får allt svårare att svälja.
Vart finns räddningen vart finns lugnet och värmen. Vart finns min trygghet och min sinnesfrid?
Vattnet drar sig tillbaka från strandkanten lika fort som det vällde in över den.
Tänk om mitt liv också kunde te sig som havet jag just badat i.
Landat på svensk mark
De flesta nätterna och dagarna var fylld av förtvivlan och ångest saknad och en enorm tomhet. Fan vad jag är bra på att dölja saker.
Men nu när jag landat på svensk mark så är det änn värre. Tomheten är enorm och svämmar över mig drar mig med och ner. Ångesten bankar i bröstet och jag kan inte värja mig. Med panik försöker jag sätta ena foten framför den andra och vill mer än gärna få en natts sömn utan ett abrubt uppvaknande.
Bank bank och dunk dunk. Jag mår så illa och känner mig så yr. Jag vet vad som vänar men vet också att jag spelar spelet för vem vet jag inte.
Vad trodde jag egentligen. Att en vecka i sol skulle kunna skänka mig meningen tillbaka så otroligt naivt av mig.
Klumpen växer men jag kan inget göra.
En natt fylld av tårar
Natten kommer bli lång och smärtsam. Det värker i mig och det gör så ont. Tomheten spränger och ensamheten bränner.
Paniken ångesten och min sårade själ gör mig så illa.
I natt faller tårar sakta och hårt nerför mina kinder. viljan att inte längre vilja finnas tar sakta över och önskan att våga agera griper tag i mig.
Ska blunda men det är smärtsamt och får mig att må illa får mig att sluta andas.
Trött men vad hjälper det.
Vågor är hårda och slår mot kanten
Någon som skulle kunna ta över ett tag
Ingen kan ana ingen kan se och ingen orkar väl snart lyssna. Det gör det en mycket svårare och en mycket jobbigare.
Men jag ska vara helt ärlig så mår jag nästan sämre än i vintras. Denna tomhet, panik och ångest som jag har nu är än värre och än påtagligare.
Kan inte värja mig och kommer inte undan. Får bara ta emot och svälja.
Ge mig rätten att göra slut ge mig rätten att komma loss.
En helvetes natt
Natten har varit ett rent helvete och jag är inte alls glad över att ha kommit igenom den levande.Trodde inte det från början.
Så tom och svart innuti.
Hur lång tid ska det ta hur lång tid orkar jag. Sekunder läggs till sekunder men utan någon mening.
Jag saknar och det värker och jag får bara sällskap av de allra bästa vännerna ångesten och paniken. Stundtals har jag legat som en boll ihop krupen för att försöka värja mig. Vaggat fram och tillbaka men har inte lyckats utan dessa två har sådan makt och styr mig.
Det känns som att det just nu bara går åt fel håll att jag aldrig kommer få landa någostans.
Släcka lampan, tänk om man fick...
Du gjorde det
Du gjorde det igen, nyss. Du sa det som jag inte ville höra. Du sa att du inte ville ha mig mer än som en vän.
Från att ha sagt att jag älskar dig så tog det bara några få sekunder. Från det att du la din arm om mig från det att du drog mig tätt intill så kastade du bort mig.
Vän jo kanske men inte nu. För jag älskar dig!
Vågade...
Jag vågade erkänna för mig själv att jag var kär och jag vågade visa mig sårbar och ärlig.
Men nu är jag så rädd,skrämd och tyst. Jag tyckte om din närhet, dina fingrar som smekte min rygg i tidig morgontimma
men nu kommer jag aldrig våga något mer.
Närheten du gav mig litade jag på orden du sade mig var vackra men ärligheten fanns inte. Varför tror jag alla om gott?
Önskar jag hade makt att avbryta att skriva under och tacka för mig. Men det funkar inte måste fortsätta vandra trots motviljan som värker i mig.
Kramar till er som finns och orkar
Hatar att älska dig
Mitt hjärta gav jag till dig men du kunde inte handskas med det och kunde inte ta tillvara det. Utan gjort det jag bad dig att inte göra.
Hur lätt är det att inse och förstå när hjärtat och känslan säger något annat.
Vänner som ska vara förstånde och säger massa tomma ord. Så jäkla trött. Men ändå ljuger jag och håller med och nickar men inom mig skriker något annat.
Jag reser mig sakta, reser mig och försöker fokusera och försöker glömma men hur lätt är det.
Ibland vet jag inte ens varför jag ens försöker varför jag sätter på mig masken och håller med.
Så tom och ledsen innuti.
Ett glas vin i sena timman
Värdet i livet värdet med att vandra finns inte kvar och kommer aldrig åter.
Tankar snurrar och tankar virvlar.
I en sekund lyckades jag vara lycklig men känslan är inte mig förunnad känslan är inte mig berättigad
Du gjorde det jag bad dig om att inte göra.
Krossad och tom, ledsen och sårad står jag fortfarande kvar.
Hur många gånger kan man klara av hjärtat går i tusen bitar hur många gånger vågar man förlita sig
på känslan
Att ge av sig själv kostar på.
