Inga krafter kvar
20 minuters sömn blev reslutatet av natten.
Dagen och det kommande dygnet handlar om fokus och att bara styra utan att köra in i kanten.
Tänk att det kan göra så ont efter så lång tid. Det svider i ögonen och värker i hjärtat. Försöker andas men locket sitter för och täpper igen. Försöker svälja men det funkar inte heller.
Sammla ihop resterna och skrapa upp det som finns kvar efter kraschen. Vilsen och liten, vart läker jag vart tar jag vägen i all min förtvivlan.
Ingen lust och ingen skärpa, mörkret har tagit över och omsluter mig. Men ändå måste jag låtsas som att ljuset finns.
Tid har förlöpt och månen har vandrat sin stilla bana. Jag har saknat och saknar o livet gör mig ont
Hur lång tid tar det att glömma och komma över? Somliga dagar går spårlöst förbi medan andra förblir ett töcken av kämpande
I tysthet
Detta lidande och helvetes kval, ångest, tomhet och genomskinlighet. Tankarna att utföra handligen som skulle göra mig fri har varit påträngande nära i natt.
Rädslan och sorgen har kopplat greppet och jag försöker nu på bästa sätt ta mig till andra sidan ljuset.
Mina fingrar lyder inte min tankes handling och orden som jag så gärna vill skriva finner inte sin bana.
I mitt hjärta ligger krossat glas och skaver och skär.
Inte ens någon idé att försöka blunda
Tänk om du visste
I tysthet
Detta lidande och helvetes kval, ångest, tomhet och genomskinlighet. Tankarna att utföra handligen som skulle göra mig fri har varit påträngande nära i natt.
Rädslan och sorgen har kopplat greppet och jag försöker nu på bästa sätt ta mig till andra sidan ljuset.
Mina fingrar lyder inte min tankes handling och orden som jag så gärna vill skriva finner inte sin bana.
I mitt hjärta ligger krossat glas och skaver och skär.
Inte ens någon idé att försöka blunda
Tänk om du visste
Rädd
Snart kommer paniken för ångesten ligger och bankar i mig så jag vet.
Hur?
Lämna mig ifred, sluta stjäla min energi och ork, sluta förgör mig och mitt innre.
Jag HATAR!
Det är inte rättvist
Själv har jag kämpat mot gråt och tårar hela dagen. Ensamheten som hånar mig och oss rakt i ansiktet.
Kan inte ens beskriva tomheten och ensamheten jag känner.
Det är inte rättvist att hon har en sån jävla mamma som mig. Som inte har någon ork, inga idéer och ingen tillhörighet att hon har en mamma som står utanför vilket leder till utanförskap för henne också.
Kan denna dag slut!
När är det min tur
När är det min tur att få känna glädje?
När är det min tur att få le?
När är det min tur att få skratta?
När är det min tur att få känna lugn?
När är det min tur att få känna trygghet?
När är det min tur att slippa kämpa?
Vill inte vill inte vill inte
Ska jag säga det fler gånger eller är det någon som förstår??
Hur mycket jag än visar mig hur mycket jag än skriker och ropar så är det inte någon som hör.
Ögon som är tunga och svider av trötthet en kropp som behöver mer vila, men vad gör det när paniken och ångesten nu har tagit ett hårt grepp om mig och väckte mig med all sin kraft. Skakar och svettas om vartannat. Ett andetag i taget. Eller ett halvt iaf.
Tänk om du kunde se på mig, se på mig så som jag ser på dig.
Jag sätter mina segel och tar mig ut på öppet hav där har jag ju varit förut men denna gång hoppas jag att jag inte kommer i land igen.
Blunda en kort sekund och sedan nya andetag.
Hur djälvligt ska ett liv vara hur mycket ska en person få lida.
Jag har sagt dig orden förut inlindade vackra men likväl ärligt och rakt ut men du tar inte emot dem.
Kärleken är verkligen blind!
Hur mycket jag än letar så kommer du aldrig uppenbara dig och mitt hjärta kommer vara krossat för alltid.
Är det inte det ena så är det de andra felet. Jag vet också varför för jag väntar på någon som jag inte kan få och inte nå.
Ärligt jo det var nog det. Och den de skadar skadar det men detta är mitt frirum där jag skriver det jag vill, glöm inte det!
Likt ett löv
Kvart i två bestämde sig paniken för att jag nu hade sovit färdigt för denna natt.
Så nu ligger jag har ihopkrupen till en boll och funderar konstiga tankar på om och hur.
Med smaken av metall som skapas av det illamående och de darrningar jag har i kropp och själ.
Med en djävul på min högra axel ska jag åter rida ut helvetets storm och se dagens ljus gry. Så gärna som jag ej vill kan ingen förstå.
Du gäckar mig med din outgrundliga sorg och din saknad i kubik, Du förstör och förgör du omintetsäger mig som person.
Jag har insett att jag aldrig kommer bli fri denna plågoande som bestämt sig för att följa mig genom livet.
Jag må vara både vacker och inteligent men dum i huvudet likväl.
Think outside the box, sluta leta och sluta sök. För jag kommer aldrig släppa in dig som jag finner ändå.
Jag gjorde det igen, sårade någon med min elakhet.
Det var en som sa till mig att så farligt kan det inte vara du måste börja se livet positivt och tänka att allt är bra, sluta tyck synd om dig själv och vältra dig i självomkan
Dra åt helvete!! Med ett enkelt knapptryck fanns du inte längre i vare sig den ena eller andra listan.
Tänk så många gånger jag försökt att med en lika enkel knapptryckning radera bort dig ur mitt sinne. Men du berörde mig för djupt du tog för mycket av mig jag gav allt till dig.
Tiden har gått och kommer så göra, tick tack tick tack.
Fingrarna domnar så jag stänger min livlina och ska försöka handskas med panikångestens välkända dunkande i bröstet försöka landa mjukt i tunnelseendets illamående och hårda sjö
Stäng dörren, hitta stenar som inte faller så lätt. Måla ett kors och säg hit men inte längre
Ska försöka mig på...
Ja ha så hade ångesten bestämt att jag inte skulle sova mer än några timmar i natt. Jag får väl försöka blunda och fokusera ändå.
Men med tomheten och oviljan som hela tiden växer i mig och ger mig svårt att andas så är stegen tunga och motvilliga.
Varje gång jag vänder hem så griper paniken tag i mig. Illamåendet växer sig starkare och tunnelseendet ger mig svårt att se.
Likt en boll har jag legat hela morgonen för att värja mig och försöka få lite ro men det hjälper inte.
Tankarna och önskan om att bara vilja ge upp fäster sig allt starkare i mitt innre men jag vet inte hur bara.
Känslorna och tankarna jag har, tänk om jag kunde få ner dem här och förmedla all den ensamhet, längtan och sorg jag har. Då lovar jag att den som läser och den som förstår också förstår varför jag inte vill.
Tom på energi, tom på ord tom på livsglädje och vilja.
Försöker göra mig fri från dig men tankarna lämnar mig inte.
Jag släpper inte in någon i mitt liv inte någon. En märklig och obeskrivbar känsla.
Inte heller denna gång blev texten och orden min räddning. Kan inte något!
Tomt och tyst
Åter satte jag nyckeln i dörren och känslan sped sig snabbt i hela kroppen. Känslan som jag inte släppt in, men som funnits i mig. Med ont i magen och domnande fingrar körde jag hela vägen hem från Göteborg.
Ja som vanligt så hade jag massor som jag skulle skriva här men det får jag ta imorgon för på något vis måste jag ändå få det ur mig
Jag hoppas att du som kan sova sover gott och drömmer sköna drömmar
Några få timmar
Mitt innre ger mig ingen ro att andas eller ro att finna en sekund av mening.
Hela jag skakar av ångest och tårar, ensamhet och tomhet.
Jag har inga ord hur mycket jag än behöver hur mycket jag än vill skriva så finns det inte ens ord längre.
Botten finns inte
Panik och ångest
Ångesten bankade och bankar i mitt bröst. Får ingen ordning och ingen ro. Vill inte hur ska jag göra hur ska jag få ett slut.
Varför lämnar inte längtan mig i fred, varför lämnar inte tankar och saknade mig ro?
Hoppa ja tack, ge mig mod och styrka att göra ett ärligt försök.
För detta är ett liv i helvete så någon annan kan ju ta vid nu för jag vill inte!
Hatar!!!
Alla tvära kast
Möstret är lika. Det rasar i samma takt som så många gånger förr.
Att aldrig hinna andas att aldrig hinna landa eller ställa sig stadigt fören viden tar i och omkull välter mig. Vet ni hur det känns???
NEJ jag tror inte någon han en aning.
Jag lyssnar inte längre på er som säger att det kommer vända det kommer bli bättre det kan inte bli värre.
Det finns inget ont som inte har något gott med sig.
Era jävla klyschor ni kan dra åt helvete.
Fy vad hård jag är men om ni ens skulle få uppleva en microdel av vad mitt liv har bestått av de senaste åren kanske ni skulle förstå.
Att varje kväll somna med en panik och ångest att varje dag bära med sig känslan av tomhet och ensamhet. Att kämpa för varje andetag.
Att ständigt kippa efter luft, att alltid må illa att allt som oftast vara så illamående så att du vill kräkas.
Jag kan fortsätta men tror inte ni fattar ändå.
04.05, jag kämpar och kämpar rullar ihop mig till en boll försöker värja mig men det hjälper inte panikångesten väller och fängslar mig. Jag slutar andas och försöker allt jag kan att ta mig till andra sidan.
Ingen idé den vann över mig denna gång också
Inget vackert inlägg inga vackra ord
Jag HATAR HATAR HATAR de som gör mig till den jag inte är.
Jag HATAR honom som förstörde mitt liv.
Vem tar över finns det någon som kan ta hand om min ängel.
Vill inte längre orkar inte längre jag gör det vilken sekund som helst
Vad är meningen
Halv två vaknar jag, ångesten pankar inom mig och syret finns inte. Illamående och yr försöker jag fokusera på att göra mig en kopp te.
Den finns i mina hand, ner strilar tårar och saltstänk.
Jag får verkligen ingen luft.
Hur kan man göra så här mot mig HUR HUR HUR?????
Jag har inget mänskigt värde.
Vet inte vad jag ska skriva
Jag är RÄDD!!!!!!
Vill inte annat än dö, vill bara hoppa så att ALLT tar slut. Man må säga till mig att det är egoistikst men lev det här jävla livet själva då så får ni se
Tillbaka till ruta ett
Livet är ej mig förunnat, livet är mig ej nådigt.
Med en klump i halsen och sten i mitt innre kippar jag efter luft och jag darrari kropp och själ.
Tunnelseendet gör mig illamående, jag sväljer och sväljer men det hjälper inte.
En gång till slogs livet i spillror och jag ska plocka upp resterna av det, plocka och leta bland ruiner och damm. Skär mig, rispar mig och slår mig blodig.
Min identited rycks bort hela jag förgörs.
Återigen är det någon som väljer bort mig som inte tycker jag duger som jag är.
Sätter ner båten på sorgens hav igen, försöker få vind i segel men saltet från tårarna och blodet från såren klibbar fast och jag ligger bara och guppar och tar mig ingenstans.
Heléne 100630
Det var länge sen
Nu är det skit
Försöker vara stark, försöker klara mig.
Tanken går inte att släppa tanken går inte att rå på.
Ensammare än någonsin, själen tömd och glädjen som borta.
Inte konstigt att jag är så trött då all energi gå åt till att bringa kraft i att försöka förneka och förtränga.
Känslan av obekvämhet och stelhet griper tag och håller mig i ett hårt tag.
VARFÖR???????????
Se mig, hör mig
Se mig, hör mig, min kärlek finns för dig
Jag har provat allt, jag har vänt ut och in på mig men inget räcker till för att du ska bli min.
Precis så känns det. Du är omöjlig att nå och du är omöjlig att få ur minnet och tankarna.
Min vilja finns och min önskan drenerar mig.
Att tomhet kan kännas så överjävlig.
Jag har ingen livsgnista och ingen glädje kvar och allt känns bara svart.
Snälla släpp mig fri och låt mig vara eller gör det jag önskar och vill
En förvirrande tomhet
Konstigt, du finns inom mig och i min tanke och önskan så känner jag din doft, känner dig andas känner dina fingrar som smeker mitt hår och drar mig tätt intill.
Varför just ikväll och varför just nu.
Jag känner mig yr av tanken och önskan på att ha dig
Tankarna var många som skulle skrivas ner men blicken blir simmig av tårar och det hjälper inte att jag torkar bort dem det kommer bara nya.
Ta mig härifrån ta mig långt långt bort ge mig något annat ge mig någon mening
