Tankarnas galleri

Dagen har gått, snart dags att lägga huvudet på kudden och försöka sova. Sekund efter sekund har lagts till minuter och timmar.

Jag har samlat kraft att gå utanför dörren tre gånger idag. Samlat kraft att fortsätta lägga mitt pussel, bit för bit.
Ha, ni som är stolta över 1000-bitars pussel, kom igen när ni lagt ett med 10-tusen bitar - skojar inte om det är fler orkar inte räkna och det stod inte på kartongen heller! Ingen färdig bild att gå efter så jag måste känna, vrida och titta extra noga på varje bit.

Trött i sinnet trött i ögonen, ska försöka få några timmars vila, falla in i drömmen. Fånga dig, känna dig och glömma dig.

I vårsolen stod du bara där, hängde lite kaxigt mot muren,
fångade dina steg
följde dem och dig en bit på vägen
lät mig omslutas av ditt mjuka leende.

Dina ord och ditt skratt fick mig att känna värme, jag log.
Nu ler jag inte längre, nu suddas min blick av tårar.
Sammla dem, ös dem i brunnen så blir det en sjö som
du kan segla din båt i från strand till strand.
Jag lovar dig upplevelser och stunder av förundran
Heléne 090112

Hade så mycket jag ville skriva här i natt egentligen. Men är trött så jag tar det imorgon. Men hur det än är så har ensamheten gripit tag i mig och fångat mig och vet inte när jag blir fri.

Minnen väller över mig och jag vet inte hur jag ska handskas med dem. Ska försöka försjunka i någon slags slummer i alla fall, så får jag reda ut en sekund i taget.

God natt, hmmm som sagt jag förundras över orden igen.

Makt att ta över mitt liv igen, den finns inte. Vet inte när den kommer tillbaka heller. Känslan är obeskrivbar.

Jag bygger murar, sten för sten lyfter jag, flyttar men ångrar mig, drar tillbaka dem och lägger i annan formation. Detta kommer ta tid. Att bygga ett liv, att inse vad som har hänt och se vad som påverkat en. Steg för steg, sekund för sekund. Blickar ut över rummet och känner det krympa. Tar mig ingenstans, minnenna fängslar mig, drömmarna önsknigarna och allt annat också.

Ge mig tid. Men att läka sår gör ont.

Sorg i mitt hjärta, sorg i mitt inre, sorg i min själ, sorg i hela min kropp! Ensam och utelämnad till något okontrolerbart. Varför lämnade du mig?
 
Om du ändå fanns här, om jag ändå fick hålla dig tätt intill
dina vackra ögon som tittar in i mina och som det var så lätt att sjunka in i och finna ett lugn.
Ditt leende som fick mig att känna mig hel och varm
Min själ sörjer slagen efter ditt hjärta. Min själ sörjer efter dig
Känns så fattigt och tomt utan din närhet.
Jag kastade min kärlek och spred min värme till dig där jag trodde den togs emot.
Mina vackra ord och mina skärvor av glas får du aldrig mer dela.
Saknar dig!
Heléne 090109

Tittar mig runt, där står mina skor och där hänger min jacka. Mitt i sitter jag och undar hur jag hamnat här. Tankarna snurrar snurrar och virmvlar runt hur blir man av med dem och varför finns de. När de ändå gör en så illa och så ont.

Ett slott bygger jag, med känslor och tankar, önskningar och förhoppningar. Drömmar av den hårda sorten. Förhoppningen om ett bättre liv. Kvällen och natten är här, fiender och vapenslagare. Höj ditt svärd och försvara dig. Jo tack om jag kunde så skulle jag värja mig ta skydd och visa vem som har makten. Just nu har jag inte makt och inte ork att ta fram någon heller. Ensamheten har gripit tag om mig och jag måste besegra den. Jo visst ska jag göra det, även om allt är övermäktigt och jag inte vet hur just nu. Jag saknar Enghla men jag hoppas inte jag gör henne allt för illa. Hur kan man förskjuta sitt barn? Nu börjar skuldkänslor krypa i mig men jag hoppas hon kan lita på mig och att hon innerstinne vet att jag finns där för henne men inte just nu. Jag har nog med mig själv och så får det bli nu. Tänk att få titta in i dina ögon och säga jag älskar dig. Jag saknar det!

Tiden gick, dagen försvann. Trodde jag inte i morse när jag i vild panik slog upp mina ögon. Den obehagliga känslan av ångest och panik grep tag i mig innan jag ens hann förstå att det var morgon. Vet inte varför jag tvingade upp ögonen. Vill ju egentligen inte. Alla mina insikter och alla mina tankar så skrämmande och läskiga. Svårt att ta på och svårt att förstå att jag överlever varje dag. Men utan min livlina skulle jag inte klara av livet, vet inte för hur länge hon kan komma till mig en stund varje dag. Blev så arg ikväll, förstår inte varför jag trodde att Anita hade ändrat sig. Förlåt att jag säger det men det måste vara något fel på henne, hon verkar också bitter över livet. Hur var det hon uttryckte sig... Helén nu måste du förstå att du inte kan vika undan om det blir lite jobbigt, om folk ställer konstiga frågor eller säger saker som inte du gillar. Jag är så j-la trött på henne. Jag har ju alltid en förmåga att göra det som hon sa, inte kunna ta om det är något som är jobbigt. Ursäkta fan hon vet inte vad hon pratar om. Jag ska säga det till min livlina imorgon. Nu har jag iaf bestämt mig att inte ringa Anita något mer på ett tag. Hon suger så mycket enerig fast hon inte förstår det själv. Skulle kunna skriva en roman om hur hon har behandlat mig och vad hon säger om och till mig. Men stopp nu räcker det!! Våren var som vackrast när du kom till mig, synd att jag inte hade facit i hand. Sommarkvällarna på balkongen, delade på en flaska vin skrattade, kysstes och bara njöt av varandra. Jag sjönk in i dina vackra ögon. Jag har mycket som jag ska skriva i min bok imorgon. Har pratat, pratat och pratat idag kommit fram till en del saker som jag vill få ner. Med hösten kom en sorts tomhet och med december kom en total tomhet. Du tog allt och lämnade mig kvar i ett kaos.

Dagen gick och kvällen också. Tack min vän för att du finns! Trött så jag ska försöka få några timmars sömn innan jag förmodligen vaknar med panik och ångest som är mina följeslagare. Livet tickar på och utanför står jag och tittar på. Kram

Vaknade med paniken som jag somnade med.

En ny dag är slut. I morse vaknade jag med en tomhet och en ångest som fullständigt krossar. Tror att det är därför jag är så rädd för att sova, jag vet att uppvaknadet är ett rent helvete. Timmarna gick och jag försökte göra något av dem. Ringde min läkare, men varför vet jag inte. Fick en tid halv två. En evighet dit, men de gick. Hur kommer jag loss, har förstått att det kommer ta väldigt lång tid. Men vet inte hur länge jag orkar, hur länge jag står ut. Har börjat skriva, en bok tänkte jag det skulle bli. Att man kan må dåligt, det visste jag men jag trodde inte man kunde må så här. Ett tillstånd av apati och livlöshet. Dina ögon som tittar in i mina, vems tittar dom in i nu? "Bara min, alltid" "-Ja, bara din, alltid" Så falska dessa ord var från din sida. Hur blir man kvitt alla varför, alla frågor och alla om. All tomhet som du lämnade efter dig. Jag skriver det igen, men denna gång är det till dig Jesper, jag önskar jag kunde förstå varför du gjorde som du gjorde. Och undrar varför jag ska visa dig respekt om inte du gör det mot mig. Du är så nära men ändå så långt ifrån. Vet inte vad jag famlar efter, söker efter eller vill. En ny dag och ett nytt helvete i morgon

I morgon ska jag påbörja en av de längsta resorna i skriftens tecken. Lång natts färd mot en ny helvetes dag.

Orkar inte skriva något mycket. Men nu är jag hemma igen. Trött och ledsen, som vanligt. En obeskrivbar känsla finns inom mig, vem ska förstå och vem ska rädda mig. Jag hoppas ingen och jag hoppas det går fort. Att allt snart är över!

Välkommen hem Heléne! PANIK, hjälp! Jag vet inte vad som var bäst, men jag valde att åka från mamma men jag orkar inte vara här hemma heller. Har bara varit hemma i en halvtimme. Men jag kan inte andas eller koncentrera mig överhuvudtaget. Återkommer när jag har lagt Enghla.

Ligger här i min säng igen. Underligt, sorgsamt och ensamt. Saknar dig vid min sida. dina fingrar som smeker min rygg. Tar mina minnen, sparar varje sekund och försöker få ihop dem till en helhet. Undrar om allt är förstört eller om vi kan se dagens ljus åter tillsammans. Kanske jag aldrig får veta det, men i mina drömmar skriker jag efter dig! Jag använder detta som en typ av dagbok. Känns skönt att bara skriva av sig även om inte ens en bråkdel av mina tankar kommer ner. Dagen har flutit på. Tanken är att Enghla och jag ska åka upp till mamma i morgon. Känns både bra och dåligt. Lite miljöombyte kanske är bra. Men tanken på att jag ska ha Enghla i två veckor nu känns främmande och tung. Hur kan man känna så inför sitt eget barn. Har inte ens dåligt samvete. Vet att hon har det bättre hos sin pappa just nu. Har delat eftermiddagen och kvällen med dem. Svår balansgång. Trodde faktiskt det skulle kännas jobbigare än vad det gör. Kanske är det för jag nu har lagt all ilska bakom mig och förlikat mig med tanken på att vi inte är en familj längre. Och att jag ÄLSKAR en man som jag gav allt till. Visade mig så sårbar och öm inför. Han kastade bort allt. Trodde vi hade något särskilt, något som inte gick att förstöra. Laga glaskärvorna som splittrats, lima ihop med kärlek och ömhet. Nu måste jag sova om jag ska orka köra 60 mil imorgon. Hoppas jag orkar och att det går bra.

Vandrar runt i minnen, varje sekund är som glasklar. Hur ska jag bli kvitt och kunna släppa? Jag släppte min ilska och kom till insikt att jag inte kunde vara arg på Janne längre. Därför tror jag tomheten är så stark. För jag är så säker på att detta kommer att funka. Att vi kommer att jobba åt samma håll. Visst en liten bit av mig innerst inne vill att vi ska vara en familj med allt vad det innebär. Men den här kärleken är så annorlunda. Jag har aldrig varit så kär aldrig förstått vad det var förren jag träffade Jesper. Han sitter fastklistrad i mitt innersta och jag blir inte av med honom. Du har satt djupa spår i mig som inte går att sudda ut. I varje sekund lever du med mig för att jag älskar dig så.

Ja ha så var denna julafton slut. Den konstigaste i mitt liv iaf. Var hos Janne och Enghla i morse och på fm. Åt frukost och fikade. Enghla fick öppna en klapp. Jag var så kluven visste inte vad som var det bästa egentligen. Jag ville ju också vara med när hon fick sina julklappar. Jag som normalt älskar att ge bort och se andra glädjas. Har ingen glädje i någonting just nu. Jävla liv! Min önskan slog inte in, jag vill bara att han ska ringa och säga att han ångrar sig. Ta mig tillbaka, dra mig in i hans mjuka famn igen. Hans lena fingrar som drar genom mitt hår och hans vackra ögon som tittar in i mina. Jag vill ha honom tillbaka!! Vi lever och vi lär, tar ett steg i taget. Ett fram och två tillbaka. Försöker finna mening och lösning på livets mysterium. Lycka till, säg till mig när du lyckas. Jag gör det iaf inte. Sov gott

Jag vaknade för en stund sedan. Fan också, jag hade hoppats på att inte göra det. En ny oändlig dag med en obeskrivbar tomhet och ensamhet. Hur kan jag få honom att förstå att jag saknar honom och vill inget hellre än att bara åka dit och krypa upp i hans famn.