Tankarnas galleri

Hur många gånger kan det ske hur många gånger ska jag bli lämnad

Jag vågade hoppa jag vågade tro men så fel jag hade. Mitt hjärta är krossat en gång till och än värre denna gång. Jag vet jag sa det för ett tag sedan också men nu är det ju värre än någonsin.

Tårar falller och har fallit. Svart och tom innuti och så sårad, sårad in i själen.

Jag bad dig men det hjälpte inte du gjorde det ändå. Tog det som du ville ha och struntade i resten. Sedan ska jag förstå att du har ett helvete, att du inte mår bra.

Skulle vilja säga jag bryr mig inte. Men det värsta är att jag gör det.

Sov gott
från en tjej med ett krossat hjärta och en sårad själ.

Har så många kvällar tänkt jag skulle skriva några rader men det är ju som det är.

Tillbaka är ångest panik och ensamhet. Önskan om något annat önskan om att återta mitt liv där jag får andas och får ett inre lugn.

Men jag kämpar på och ger inte upp hur gärna än jag vill. Släcka ljuset och aldrig mer tända. Tanken är så otroligt nära och viljan finns trots det positiva som hänt. Men balansgången är svår mellan trygghet och panik. Lutar mest åt panik som vanligt.

Trodde jag skulle slippa att vakna med min bästa vän men nä hä det gick ju inte alls. Varför går det inte att släppa och varför går det inte att bara radera ut.

Nej för att min dotter är den som får betala mest. Jävla skit!!

Vill dig väl, vill dig allt. Med kärlek och ömhet finns jag där såväl när du faller som står upprätt. Mitt älskade barn.
Jag lånar ut dig men vill snart ha tillbaka dig.

Några timmar räcker för att fylla på men nu har jag hundra jag nästan tusentals känns det som. Någon som vill ha eller någon som vill dela.

Vem tröstar knyttet och vem drar henne in i sin famn. Vem smeker bort hårslingan som fallit ner i ögonen under sömnens djupa grepp. Saknar din kind att smeka, att röra vid och pussa på.

Saknad gestaltar sig i många olika modeller.

Trodde jag skulle skriva om tomheten jag har inom mig. Förvisso gör jag ju det men nu har jag dubbel tomhet.

Hålet blir djupare och djupare saknaden blir starkare och starkare.

Under den glättiga ytan och det påklistrade leendet finns jag en tjej så öm och sårbar en tjej som saknar dina mjuka fingrar och ditt leende som möter mitt. Saknar att få kliva innanför dörren och bara få säga hej och tala om hur min dag varit och hur jag haft det. Att jag känner mig upprymd och uppfylld av att ha gjort något annat.

Svammel och ord som bara flyter, flyter på ett hav av mörker och ångest. Djupt djupt och svart svart.

Sov gott

... skriva men det blir aldrig av längre.

Nog för att jag känner att jag skriver samma sak igen och igen.

Men jag vill bara göra mig av med känslan. Jävla liv!!

Nu har jag bitit ihop en hel vecka. Men varje morgon vaknar jag med min panik och ångest. Kryper ihop som en boll för att skydda mig men det går inte. Den dödar och förgör.

Inom mig bråkar känslor, vill ha tillbaka!! Vill inte längre men ändå klistrar jag på mitt leende och min mask låtsas som om jag inte har ett krossat hjärta.

Förra veckan sumpade jag en chans, jag tror att det kunde ha givit något men jag blev rädd. Drog mig undan och ångrar mig i tysthet.

Nu väntar sängen en tidig fredagskväll men vad spelar det för roll. Det blir inte roligare än så här.

Inom mig blir hålet djupare och jag svartare snart är jag bara ett vandrande skal i min mask

Konstigt, har loggat in här många gånger. Men de blir inte mer. Stirrar tomt på skärmen och önskar att den kunde hjälpa mig lossa mig ge mig fri.

När jag varje morgon vaknar i vild panik och rummet krymper så vill jag inte mer. När tomhet och gråt ligger som ett lock och kanppt ger mig rätten att andas undrar jag vad som är meningen.

Att vakna med den enorma tomhet och saknad är tungt lika tungt som att veta att detsamma väntar mig imorgon när jag vaknar.

Tårar trillar sakta nu

Återigen trillar de i strid stöm ner för kinderna. I ensamhet lider jag och i tysthet kvider jag. Försöker svälja och tränga undan men det går inte.

Tomheten bär jag med mig hela tiden. Vill inte och orkar inte. Kurar ihop mig till en boll och stirrar rakt ut i tomma luften.

Ingen annan än du kan bestämma hur du fångar dagen, hur du väljer att leva ditt liv.
Många är händelser och skeenden som flyter samman och som beror på olika öden.

Jag valde inte själv den situation jag nu befinner mig i men jag får allt som oftast höra att
jag bara har ett eget val. Förvisso kanske jag har ett eget val just nu men tiden bakom mig
bär spår av någon annans handlande och de styr även valen jag måste göra nu.

Komplicerat och övermäktigt. Besviken och sårad hur gör man då.

Vandra, sätter ena foten framför den andra, faller, men måste resa mig upp igen.
Måste resa mig för att fånga in det som kallas livet. VARFÖR då?

Trodde inte att jag skulle sakna så mycket. Men i varje andetag, i varje sekund och i varje minne finns du. Varför gör det så ont och hur blir jag fri. Det blir liksom bara värre. Suck!!

Det finns dagar som jag bara vill glömma och gömma mig. Dagar jag inte får luft och dagar jag inte vill ha, de är väl de flesta som är sådana skulle man kunna säga. Ibland tänker jag att de som läser inte vill läsa, men för vem skriver jag egentligen... mest för att jag ska få utlopp för min tomhet. Så ni får helt enkelt stå ut.

Saknaden efter dig värker i mig och jag önska jag kunde bli fri från minnenas bojor.

Bojor som håller mig fast
Bojor som låser mig
Nyckeln är bortslängd och finns ingenstans.
Det är väl bara att inse att jag kommer förbli fången

Tomt och kallt, ensamt och svart. Inom mig bor en sorg och saknad en tomhet som inte går att beskriva. Den växer och bultar. Slår och vill bara göra mig illa.

Hur, varför och när... blev mitt liv detta helvete. Vad var det jag kämpade för? Att ta sig i kragen, att bita ihop, de finns alltid de som har det värre. Vet ni det struntar jag fullständigt i.

Jag mår så här dåligt och jag mår sämst av alla nu!

Egenvärde och självkänsla, finns inte.

Bilder och minnen paserar revy hela tiden. Blir aldrig fri. Fan också

Vattnet rinner med ett hopp om ett nytt liv... men inte mitt vatten inte min flod.
Det var länge sen jag tillhörde dig, det var länge sen jag fick känna dina mjuka händer mot min nakna hud.

Men likväl gör det ont, likväl värker det och dundrar det.

Ge upp, lämna mig i fred. Snurrar runt faller hårt men måste ändå ta mig upp. Borsta av dammet som blev, sätt på dig masken och le.

Inom mig ler jag inte, inom mig dör bit för bit och tron på att någonting ska blir bra finns inte längre. Ingen drivkraft och ingen ork.

Av minnen väver jag ett mönster. Ett mönster som egentligen gör otroligt ont, så ont så att det värker. Men vad ska jag göra och hur bleknar minnen och saknad.

Innan har jag kunnat gömma mig i mörket men nu går det inte.

Trådar blir till bilder, bilder blir till mönster och allt dundrar in och krossar mig. Vandrar runt runt i drömmar och saknad en saknad som vävs ihop till en sorg. Sorgens trådar blir mörka och flätas samman till ett djup

Att vara två jo det hade varit skönt!

Bakom ögonlocken bränner tårarna. Vill bara låta de falla, men vad hjälper det.

I mig gräver sig hålet djupare, tomheten, saknaden sorgen och ensamheten bultar i mig. Inom mig växer panik och ångest.

Stockholm 09 april i väntan på maj... kort som aldrig blir lagda ord som aldrig blir sagda.

Som ni kanske märker så har jag inte ens strykan eller orken att skriva längre. Hur mycket jag än vill så går det inte.
Det verkar aldrig ta slut heller aldrig vända.

Jag trodde jag skulle orka skirva men det finns ingen. Helt slut och helt tom. Jag har bokstavligt talat ett hål rakt igenom mig. Andan har gått ur och jag famlar runt i något difust som kallas liv.

Jag har förvisso inte skrivit på några veckor men ingenting har förändrats utan snarare tvärt om och ännu värre. Skillnanden nu är att jag måste bita ihop från tidig morgon till sen kväll och efter det så kan jag må så dåligt som jag egenltigen gör hela dagarna.

En sorg så svart som något har tagit ett fast grepp om mig och tänker absolut inte ge vika utan bara göra mig mer illa.

Kanske kan jag åter använda en av mina livlinor, men just ikväll är jag för trött och orkar inte

Saknaden värker i mig. Hela dig, jag vill ha dig tillbaka!!! Vet inte hur jag ska döva denna saknad och ensmaheten som blev när du lämnade mig. Visst det har gått en tid men likväl så har jag svårt att inse att jag aldrig mer får vara din.

Hur mår du, vad gör du, är det någon annan som just nu tittar in i dina djupblå ögon och får ditt vackra leende tillbaka?

Hålet blir större och själen tom.

...har varit många. Men vet inte om jag orkar få ner dem här. Nej försöker inte ens. Men dagen har varit skit... ovanligt va. Natten ska nu slås ihjäl... lycka för dem som får somna tryggt och säkert, avundsjuk nej inte alls!

Sekund efter sekund. Minut efter minut, till slut har det blivit en timme och en till.
Det går men jag vill inte vara med längre.
Byt med mig, snälla någon. Bara för en dag så skulle ingen vara gladare än jag.

Jag försökte idag att sätta ord på min sorg, men jag vet inte om jag lyckades.

Nu drar jag mig tillbaka och ska rita fyrkanter ibland hjälper det för att få någon timmes slummer.
Jag har en vacker bild:

Blickar ut mot havet en ljummen sensommar kväll
ser hur du ler mot mig, dina fingertoppar smeker bort
en bloddroppe och sedan bränner du fast en öm kyss

Vi står där och jag säger "bara min" du drar mig tätt intill
"alltid bara din"

Varför ska jag ta fram denna när det bara gör ont?

Slut, äntligen! Hur det vet jag inte. Som sällskap fanns panik och ångest och mycket tårar samt en total tomhet.

Ensam är inte alltid stark. Ingen förstår och jag vet inte hur jag ska få ur mig allt. Tror inte så mycket på det som är sagt ska vara min hjälp. Är otroligt skeptisk.

Med vilken rätt har du förstört våra liv?