Tankarnas galleri

Ännu en kväll har förflutit. Ensam och tom har jag suttit och inte gjort någonting. Idag har jag iaf fått lite skratt, rätt falskt kändes det men ändock. Morgondagen väntar med vad vet jag inte. Jag döljer så mycket inom mig men väntan till den man jag saknar verkar vara förgäves. Istället försöker jag fånga en sekund med honom jag tror mig älska om en så lite. Att älska går att göra på så många sätt. Kanske är det inte honom som man jag älskar utan tryggheten vi hade, det fakto att vi var en familj, en värld runt om kring som betyder så mycket. Du lever kvar i ditt hem, går runt på samma golv sitter i samma rum som vi tillsammans har gjort för inte allt för länge sen. Trots att det känns som en evighet. Hur många kvällar och nätter till finns det av den här sorten egentligen. När ska jag finna någon mening till att varje dag har en början och varje dag har ett slut. Läng natts färd mot dag. Jag hatar ensamheten och jag hatar det du gjort mot mig!

Inom mig finns kärlek till två män, de är aldeles för mycket och ingen vill ha den just när jag vill ge den. Var göra av den. Jag kommer aldrig sluta älska dig. Du kommer för alltid vara en del av mig. Det är det som gör det så jobbigt, gör det så svårt. Dina ögon som tittar in i mina. Vad kände du och vad ville du. Uppenbarligen inte lika mycket som mig. Och nu står jag här igen! I samma situation fast på ett helt annat sätt. Svårt att förklara. Finns det något mer komplicerat än kärleken. Jag tror inte det. Inom mig växer en kärlek större och större fast på olika sätt till er båda. Nu har jag snärjt in mig, hur gör jag för att snurra allt rätt. Få tiden och tanken att gå åt det håll jag vill. Är det någon som förstår vad jag svamlar om.

Jag är en tänkare och en drömmare. I timmar sitter jag och drömmer om det jag kunde ha och det som varit. Tittar i backspegeln och vill ha tillbaka mitt liv. Livet jag har nu vill jag bara bli av med lägga i en låda och låta det smälta bort som snön har smält de senaste dagarna. Tänk om det vore så enkelt. Inom mig drömmer jag om att få ge min kärlek till någon som verkligen kan ta emot den. Undrar om han finns! Varför vågar jag inte tala om det för honom som jag just nu tillhör. Min dotter frågade mig ikväll hur kär J var i mig och då svarade jag att jag vet inte. För jag har ingen aning, men skulle inget hellre än vilja veta. För inom mig har jag en längtan att bara få ösa ur mig all den kärlek jag har. I min ensamhet har jag öppnat en flaska vin och fördriver tiden med att fundera över vad som är livet och värdet i det. Som sagt en drömmare och tänkare. Det straffar sig nog i längden att vara en sådan person. Jag har i en kommentar fått frågan om jag just nu befann mig på botten och det skulle man verkligen kunna säga. Längre ner än så här kommer man nog inte. Jag är inte ett dugg glad över att jag varje morgon vaknar och ser dagens ljus igen.

Varför kan vi inte ens vara vänner, inte ens prata med varandra. Varför kan du inte förså att du gör mig illa. Vad har jag gjort dig? Vad är problemet med att hjälpa någon. Tänk att ha så mycket hat inom sig, det måste vara jobbigt! Det tycker jag i alla fall. Jag försöker hata men det går inte. Vill bara älska! Ensamheten griper om mitt hjärta. Hårt kramar den så att jag riktigt ska känna hur ont det gör. Sinnligt vackert oändligt tomt och sorgligt. Sätter ner fötterna på glaskärvor av minnen som ligger utspridda på golvet. Ska försöka ta mig till nästa oändliga dag. Vad göra? Sova gott, jag förundras över de orden varje kväll.

Snurrar runt runt, virvralr som snöflingorna utanför fönstret. Önskar jag fick landa lika mjukt som de. Jag hatar mig själv som klistrar på det där jävla leendet och låtsas att jag mår jätte bra och att allt är på topp. Glöm det! Det är en förbannand lögn. Inom mig är jag svart som natten och hoppas mer och mer för varje sekund att livet ska ta slut. Konspirerar med mig själv om hur jag ska göra hur jag ska lyckas. Det jävliga är att jag förlorar min dotter och hon förlorar mig. Orkar inte ens skriva torts att jag inom mig har så mycket som jag skulle vilja dela med mig av. Finns det något slut på detta. Brottas med känslan av att älska någon som inte förstår och så gör jag det igen anpassar mig men mår så dåligt av det och vet inte hur jag ska förklara detta. Vrider och vänder på allt. Men kommer fram till samma sak. Jag saknar dig att hålla i handen att dela glädje, sorg, skratt och gråt med. Det där lilla extra. Att få se in i dina ögon och säga jag älskar dig och få det tillbaka. Det var så i början mellan oss och då trodde jag verkligen att det var äkta men nu vet jag inte. Vågar inte fråga utan spelar med i detta spel också. Trots att det gör mig så illa och gör så ont. Allt ska vara på dina villkor IGEN! Jag vill bara skrika; jag finns också och vill också saker. Jag är en drömmare och hade hoppats att jag skulle landa rätt, ha hittat den man som faktiskt vill lika mycket som jag för så var det i början men de rosa molnen flög snabbt förbi. Trött trött och vill inte. Sitter i min ensamhet och har bara glott hela dagen sen jag kom hem. Ledsen och åter ledsen. Hur jag än gör och vad jag än vill så anpassar jag mig alltid. Klamrar mig fast vid något som jag inte tror eller rättare vet kommer göra mig mer illa om jag inte fattar mitt beslut och säger rakt ut men jag VÅGAR inte. Vem har sagt att livet ska vara rättvist. Men har jag inte haft nog är det inte min tur snart att bara få flyga med bli omhändertagen och lyssnad på. Att någon förstår mig och hur jag känner det. Är jag verkligen så jävla omöjlig och svår att förstå. Det gick lätt att skriva idag men får inte ner det jag vill egentligen. Vem kan ge mig mod styrka och kärlek. Värme och trygghet? Isblocket som jag står på smälter sakta och snart är det inte mycket kvar. Då får jag börja simma i det kalla vattnet. Det vatten som redan omsluter mig med sin kyla. Hur mycket ska man ge av sig själv innan det är dax att ge upp? Nu sitter jag här igen med tårarna trillandes och med en besvikelse till i ryggen! Inte ikväll heller. Åter blev det på hans villkor.

Hur ska jag få ner det på papperet med några knapptyckningar. Jag gör det, orkar inte. Efter en jätte trevlig kväll så sjönk jag ner till havets botten och där vill jag vara för alltid aldrig mer finnas aldrig mer se dagens ljus. Det blir bara värre och värre. Varför känner jag det så här? För att jag ljuger för mig själv när det gäller kärleken. Har förträngt och förnekat, anpassat mig och försökt inbilla mig men jag kommer fram till samma sak varje gång. Att jag ÄLSKAR honom fortfarande. Inom mig är det kaos ett kaos som äter upp mig totalt sakta bit för bit tar den som tortyr Jag önksar jag kunde säga det är en fas vi ska gå igenom något som vi kan reda ut att allt ordnar sig och att vi står där tillsammans starka och som vi igen. Jag saknar DIG och kan inte ljuga. Denna hopplöshet ger ingen mening till någoting. Jag kan liga gärna ge upp, allt måste vara bättre än det här! Fanns så mycket jag ville skriva men får inte ner det ikväll ska försöka imorgon igen.om jag finns då!

Fast i mitt förflutna, hur kommer jag loss och hur får jag bort mina tankar. Dagen är slut och ska väl snart försöka sova men hur vet jag inte. Saknar er båda och älskar den ena men vet inte vem

I morse när jag vaknade kände jag mig aldeles tom. En jätte konstig känsla, men jag har haft den länge nu. Natten har varit orolig med allt för mycket vaken tid. Tid som används att fundera, snärja in sig i viljan av att bara vilja försvinna. Den rotar sig allt djupare inom mig att jag är rädd att den slutligen kommer att ta död på mig. Allt runt omkring mig känns overkligt, tittar ut genom ett litet lufthål famlar efter något. Tar mig i kragen och packar min väska åker till biblioteket där jag nu sitter och har lovat mig själv att söka minst fem jobb. När ska mitt meningslösa liv få ett slut?

Helgen har varit rätt bra. Men jag hatar avskeden vi har. Vrider och vänder på det mesta. Är han den jag vill ha, vill jag mer än honom. Vad vill han och vad vill jag? Ska jag anpassa mig igen. Ja det verkar inte bättre. Så tom och förvirrad.

Vänder om och försöker förstå men vad är det jag ska förstå.

Finner inget lugn eller trygghet någonstans. Har som vanligt mitt falska leende med mig men inom mig skriker jag. Varför står jag här överhuvudtaget. Det är väl bättre att ge upp. Inom mig finns så mycket som jag bara skulle vilja få ner här men hur?

Sänker blicken och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Vill få dem att falla men vad är det som blir bättre av det?

Älskar en man men saknar en annan! Eller både och och tvärt om. Nu kom de, tårarna och de börjar falla ner för kinderna blöter sakta mitt ansikte och trillar ner på täcket.

En lång natt väntar mig! Vi la precis på och allt känns så konstigt! Inte lika ärligt och riktigt som från början. All min kärlek som jag har inom mig är inte besvarad på samma sätt längre. Alla ord och närheten du gav mig i början finns inte längre. Ibland bläddrar jag igenom mina gamla meddelanden de var många då liksaså telefonsamtalen... vad hände och hur blev det så här? Vill jag för mycket finns det ingen som kan besvara all den kärlek jag vill ge? Varför vågar jag inte fråga?

Gud så jobbigt detta är. Enghla vill verkligen inte till sin pappa och innerstinne så vill inte jag det heller. Att packa väskan tar så emot. Jag vill inte ha det så här och allt känns meningslöst onödigt! Att skicka ett barn fram och tillbaka bara för att han inte vill leva med mig längre. Så jävla ledsen men som vanligt så klistrar jag på leendet!

Återkommer senare när Enghla har åkt!

Det finns en labyrint och den springer jag i. Men hittar inte ut och finner inget slut. Orden snurrar runt i universums mitt, landar ingen stans. Labyrinten är minnen och tankar. Saknad och sorg. Dina ögon som tittar in i mina. Fan vad jag saknar det.

Tittar upp och försöker greppa tag om minnen och tankar, försöker skingra, sortera, och lägga dem i små stjärnaskar. Men det funkar inte, det vill bara inte. Jag hittar ingen mening med att det ska vara så här.

Varför har du allt och jag inget. Orden är många och tårarna likaså. Det verkar finnas hur många som helst av dem. Synd jag inte kunde sälja då skulle jag bli rik!

Ord blir till kedjor, kedjor som fångar mig, som håller mig kvar. Att släppa taget och bara falla. Funkar det?

Ska springa vidare i mörkrets labyrint

Efter en lång natt i orolig sömn beslutade jag mig att ta en långpromenad. Skönt i det vackra höstvädret. Men vet inte om det gav mig så mycket mer än lite motion. Försökte skingra mina tankar. Komma på något för att lösa situationen. Men det blev inte så mycket av det. Väl hemma igen så känner jag mig lita instängd och vemodig som innan.

Hur ska jag få lite utrymme när jag har en oförstående mor på besök som bokstavligt talat har flyttat in hos mig. Hur ska jag få henne att fatta att det är dags att vända hemmåt. Jag behöver inte henne just nu och aldirg egentligen. Synd att säga men hon suger energi mer än någon annan just nu.

Vemodet är en vän,
en vän att hålla i handen

Virvlar runt i mina tankar, vilken tur att jag står på fötterna idag.
Dagen har varit lång, men det har ändå gått bra. Med kvällen kommer en oändlig kamp. Försökte mig på ett leende men det kändes falskt. Orkar liksom inte spela mer. Men hur illa det än är så gör jag det ändå.

Igår fick jag lite andpaus. Tårarna brände bakom ögonlocken när jag satte mig i bilen hem. Visste inte då och vet inte nu när jag får se honom igen.

Varför ska du förstöra mitt liv med ditt beslut? Du tog min vilja och mitt liv genom att inte vilja mer. Saknaden av dina ögon och dina ord gör ont.

Så konsitgt det känns att vara kär och älska någon men ändå känna en sådan tomhet för en annan.