Att hänga med mig själv
Flickan i soffan, med den tomma blicken som tåras och det hjärtat som dunkar genom ekot
Ensamheten hånar mig och fängslar mig. Orden bränner i mitt innre och jag känner mig som
en genomskinlig gestalt.
Tömd på ord och handling och i ett dunkel av mörker funderar jag på hur och när....
Mening finns inte mening är ovidkommande och livet är bara en helvetes resa.
Tänk om någonting kunde vara i närheten av bra, min känsla bara gror och jag önskade modet
kunde innfinna sig.
Det är kallt och tomt
Krisplan
Allt springer ikapp och jag gör allt jag kan för att andas, för att hålla ihop mig själv, hålla ihop mitt liv,
att inte rasa och falla ihop helt och fullt.
Masken är på och jag ler. Min vän var här idag och jag vet inte om han lyckades se bakom den.
Jag svarade ovidkommande på hans fråga hur det egentligen är, att tiga är guld eller hur det nu var.
En nominering för bästa lögn, om det finns någon sådan så kan jag lova att de som nominera och utser vinnaren har en mer än värdig vinnare i mig.
Lögnen är min och jag hatar det.
Ett gott råd till alla andra, försaka inte din sorg möt den innan det är försent.
Jag vet vad jag pratar om!
Finns det någon obehaglig överaskning kvar
Varje pusselbit är kantstött och varje bit saknar någon naturlig tillhörighet med någon annan passande bit.
För att få ihop de trasiga bitarna, få ihop bilden och personen så måste det lyftas fram i ljuset och noga studeras för att se vart föränding måste göras och vart det måste slipas. Kanske behöver det bara i vissa lägen slipas någon milimeter men oftast måste hela biten förändras.
Tänk att varje steg du tagit, varje andetag och varje sekund av ditt liv påverkar den du är.
Att bränna sig, att förblöda att ett krossat hjärta och ett krossat liv uppbär en person och dess själ är hårda erfarenheter och insikter
Borde förstått
Något som stod för något vackert, ord som hade en mening en grund. Men jag, en dåre, en idiot.
Blind och tömd, sårad och öm.
Glaset står urdrucket, orden skriker i mina öron och orden värker. Tron på dess innnebörd, dess mening har jag tappat.
Tron på mig själv, tron på min egen inntuition och min egen känsla har försvunnit.
Vad spelar det för roll, allt är ändå åt helvete försent. Ska jag skratta eller gråta. Det var någon som sa till mig att jag absolut inte skulle ta på mig skulden över min känsla och min tro och mitt hopp. Men, lätt för honom att säga, men svårt för mig att agera.
Jag fick orden skrivna om och om igen, letade sökte och letade ännu mer. Men fann bara tomhet.
Det jälvliga är att tomheten och ensamheten väger tyngre.
Min fråga kvarstår
Vad är det för fel, varför kan INGEN bli kär i mig...
Gissa min hemlighet
Jag vill inte längre vara någons uppgift, någons leksak, någons andra val...
Det finns inget kvar och jag inser och ser och har även förstått. Men mina läppar är förseglade.
Det gör ont i mig att jag tillåtit mig, att min person inte kan ges mer respekt.
Insikter gör ont och insikter sårar.
Sår gör ont när de blöder och hela jag blöder.
I vissa lägen faller jag dit och tappar balansen och faller ner i avgrunden, tar sedan mod till mig att vara tyst ett tag till.
I mig vilar vetskapen och min känsla och jag är otroligt ledsen över att ordet respekt saknas
Beslutet måste fattas
Låser och slänger nyckeln
Jag har ljugit och ljuger, samtidigt som lögnen slängs rakt i mitt ansikte.
Hur svårt är det att släppa tanken orden och handlingen.
Tomheten kommer bli total liksom ensamheten och övergivenheten
Låser min dörr och låser mitt hjärta, nyckeln kastar jag och hoppas ingen åter hittar den.
Vad är det för fel på mig då ingen kan bli kär i mig?
Tomheten
Som en objuden gäst kom de sakta och har nu tagit över totalt.
De fanns där under nattens heta timmar men jag lyckades mota bort dem med ömheten och närheten från dig, att känna sådan total närhet är konstigt och förunderligt.
Jag står kvar och du går och jag ler inom mig samtidigt som känslan av tomhet
och omintetsägande slåss i mig.
Jag vill vara stolt utan regler och utan krav...
Den förbjudna meningen
Tänk att pendla mellan två så totala känslor och ändå stå upprätt.
Tänk att ena sekunden känna och i andra sekunden förbjuda sig att känna.
Tanken ger mig inte fri och själv är jag mig ej rättvis. Saknar och törstar efter befrielse
Hjärtklappning i kubik
Jag fick under kvällen och natten välförtjänt andpaus och jag har aldrig någonsin upplevt det jag upplever. Att någon kan ge mig den fullständiga närheten och ömheten är obegripligt för mig.
Men tomheten blir total när jag bara en sekund efter upptäcker att livet är förunderligt och allt bara är här och nu och inte sen och då.
Som sagt jag är ombedd att göra förändring men vet fan inte hur.
I mitt medvetande är jag någon helt annan stans men lyckas dölja det så väl både för mig själv och för min omgivning.
Tänk om, tänk om, men nej det kommer ALDRIG bli så.
Nu är jag livrädd för att tappa det som finns och det vi har.
Dagen känns oändlig och den har inte ens börjat. Torkar tårar som sakta trillar på ner för mina kinder och önskar att ömma fingrar kunde smeka bort kristallerna.
Hjärtat och sinnet är tungt och jag undrar...
Säger åter välkommen till mina ovänner som under dagen kommer göra mig sällskap, så ensam är jag ju inte
Fången i ett virvarr
Vänta, vem är Heléne??
Gåtan utan svar och utan någon chans till svar.
I någon form av slummer har jag under natten och även förmiddagen snurrat i minnen och konstiga formationer. Oehagliga och påträngande har de varit liksom de är hela tiden nu för tiden.
Illamåendet och ångesten ger mig ingen ro och ingen frid, inte ens för en sekund.
Fången och fängslad och som inte det vore nog fastkedjad i kedjor där nyckeln är bortkastad.
En liten stund och en sekund skulle jag vilja skänkas vila och bara se stormen dra förbi utan att befinna mig i den hela tiden.
Håller fast och förundras över att jag är så feg och rädd. Rädd för tanken, rädd för ensamheten som följer rädd för tomheten som blir. Saknaden av din värme och din närhet trots att inget är och inget blir. Trots att jag förtränger och packar ner.
Jag är ombeddd att göra en förändring att fundera på konsekvens och handling. Fan så lätt att säga men så svårt att agera.
För tillfället handlar det inte om att älta utan om att tappa fotfästet, tro och hopp.
Inget kvar
Rädslan griper tag i mig och jag förundras över att jag lagt timme för timme bakom mig.
Som det obehagliga allvaret jag känner i mig och känslan av ensamhet och tomhet och den väldiga värld som omsluter mig men inte ger mig någon ro. Inget kvar och ingen egentlig mening. Men andas likväl måste jag.
Huggen är många och hjärtat är tomt
Alla minnen
Idag har ångesten följt mig med sitt välbekanta och påträngade sätt. Jag har inte bjudit hit den men likförbannat tar den sig friheten att tränga sig på.
Mina tankar är tomma och stoftet sprider sig och jag försöker i spåren av det krossade glaset sätta ner mina fötter försiktigt utan att skära mig utan att rispa sönder för mycket.
Undrar och funderar på varför och hur, på om. På vad det är med mig och om livet någonsin kommer te sig annorlunda.
Genomskinlig
Jag andas emellanåt några få sekunder, vågar känna några få sekunder, vågar hoppas och river muren. Men priset är ALLTID lika högt priset är alltid obetalbart och jag står i skuld.
Genomskinlig och tom vandrar jag på livets väg som kallas mysterium. Med ljus av strimmor som försöker korsa vägen blir jag trött och tappar modet.
Målet finns inte annat än i min tanke och i min önskan.
Att ha en tro, ett hopp och en chans
Nattens timmar
Panikångesten har hållt mig fången och i hårt grepp under nattens timmar.
Ångesten beror på tankar som tänks och på att någon som gjort mig så illa ligger gott och sover medveten om brottet han begått men helt oberörd och känslostört har det begåtts med brått mod.
Tyvärr är det jag som får betala, det är jag som straffas trots att jag ej gjort något.
Visst jag har spelat med i spelet men visste nog inte att det skulle göra så ont värka så och få mig rasa så totalt.
Visste inte heller att det till trots var så otroligt falskt och fult, inte från min sida men från hans
Leende, skratt och mjuka ord. Vackra ord som talats om mig och för mig har bara varit kalla lögner. Att med sådan precision och vilja sikta på offret utan att ha dåligt samvete. Att trots vetskapen om vad jag varit medom utsätta mig för samma sak.
Att vara så empatisk, så öppen och så godtrogen kostar. MEN jag kunde aldrig i min vildaste fantasi ens föreställa mig att just han skulle behandla mig så.
Att ärligt kunna se mig i ögonen och samtidigt veta vad han gör mig.
Dra åt helvete
Intuitionen i mig säger dra åt helvete
Jag tror tyvärr att jag blivit grundlurad trots min ärlighet och min öppenhet.
Att uttnyttja mig har visst blivit en - finner inte ens ord - lag, en regel och inget undantag.
Man kan sprida vackra ord och vackra känslor utan mening och utan grund.
Dra åt helvete, det var jag som blev sårad och inte jag som sårade
