Vad gör man...
Att verkligen känna känslan av att inte vilja finnas mer och inte andas ingen som
aldrig har upplevt den förstår vad det är jag pratar om.
Jag har en så fantastisk vän som upprätthåller mitt liv och min person som får mig att
hålla fast i något.
Dagar som går som passerar, med sömnlös vakenhet.
Inte tid att vara trogen...
Vet ni hur sant det är... Det var inte jag som sa orden det var han själv...
Och i detta spel är jag en bricka och jag kan inte ta mig ur spelet hur mycket jag än vill hur mycket
jag än försöker.
Han ringde i fel sekund och till trots att jag blankt tackat nej häromkvällen när han frågade så
föll jag dit ändå.
Jag klandrar ingen fast undrar varför jag aldrig kan få vara någon eller någons
det är tom så att jag själv i en lättsam ton säger om mig själv
"jag den där söta attraktiva tjejen" henne kan man ha till det man vill.
Ni anar inte hur svårt det är att aldrig vara någon, något eller någons. Att fånga i en sekund det som
mitt hjärta skriker efter och det som jag har inom mig men aldrig får ge ur ärlighet.
Det är ett helvete att befinna sig i zonen där hoppet har försviúnnit där ensamheten har greppet och ekot studsar mot väggarna. Att vägen bortom fruktan och lidande, sorg och smärta inte finns.
Älska mig den som kan jag ber er
Att ställa skorna vid klippväggen klättra över staketet och låta kroppen falla tyngdlöst, vill men vågar inte
Vad ska ni med mig till
Det kanske är så...
... kan du lyssna om jag förklarar, kan du lyssna på mig
Det är kanske ska vara så här helvetet livet och allt runt omkring. Att inte få andas att inte få någon luft att bara
försöka ta mig till andra sidan.
Längre och längre ner på botten hamnar jag. Jag försöker ta det något sånär men det är svårtm försöker
se det som det är.
Men jag orkar verkligen inte vill inte ens och ska inte.
Jag har fått mer än jag förtjänar mer än vad jag klarar av och kan handskas med.
Allting runtomkring ramnar och jag faller rasar och kvar av mig är bara spillror och ett tomt skal.
Det kanske är så
Nej
rinner
tid passerar, tid gör ont tid värker.
Jag faller och slår mig skrapar min sköra hud och mitt sårbara hjärta
hjärtat som är på väg ut ur min kropp och min själ.
Min tro och min känsla har helt övergivit mig och jag fylls av ensamhetens andetag.
Mitt pris är högt och jag betalar hela tiden.
Vinden drar igenom mig...
Spår
den största av alla gåvor och gåtor.
I mig rämnar det och i mig så går det sönder. Det sipprar blod
Sorgefjäril
de skär sönder mig och blir
röda av blodet. I mig flyger de för att skada mitt innre.
Sorgens fjärilar, med smärta
Mitt hjärta fyllt av styngn. Mitt hjärta så sårbart som från början var rent av oskuld
Silverdamm och smärtsamma vägar
ger mig ingen frid och ingen ro.
Känslan av större än störst värker och gör ont, det smärtar i mig och det blöder
Silverdamm och silverskimmer.
Inte vackert inte fult, inget...
Mitt sinne fylls av sorg och mitt minne i varje sekund minns det och känner det smärtan
värker.
Sorgfjärilar flyger i mig med dess bläcksvarta vingar och skär i mig, skär sönder mig.
Gör illa mig
Vägen låter mig vandra i tysthet med mitt hjärta och min själ i den smärta som ingen borde
få uppleva. Den som rider mig om natten, den som visar sig med monster med den värkande
ensamheten.
Vägen låter mig längta men horisonten visar mig ingen nåd
Mina ord är slut
Mitt sinne förintas... jag stirrar tomt ut med blanka ögon och ett hjärta bankande
det rämnar innuti mig och det blöder svart blod
En stjäna faller...
Men att önska har jag givit upp jag lyssnar till ord som sägs och ord som bara är ren lögn.
Jag börjar året med att som en boll ligga ihop krupen och önskar att allt var slut och undrar dessutom
varför jag inte lyckades förra året....
I mig är jag tom och genomskinlig, försöker att göra mig så liten som möjligt så osynlig som möjligt.
Egentligen behöver jag inte för det är inte någon som ser mig ändå så vad spelar det för roll.
I mig önskar jag något men får verkligen inte ens uttala det eftersom det är förbjudet. Men vem säger att
det är förbjudet
Rädd
Rädd för allt
Rädslan sätter sig i ångesten som plågar mig med minnen och yrsel och tider som flyter samman.
Funderingar och undringar, varför vad och hur.
Rädd för att göra de jag älskar ännu mer besvikna och svikna.
Rädd för att de som jag har givit mig till i det stormande hav ska simma ifrån mig och lämna mig där ute för att jag aldrig blir frisk och aldrig något ljus når fram. Rädd för att ta plats
När ska jag få välja själv... när ska jag sluta tvingas leva och acceptera ett liv som någon annan säger
åt mig att jag måste välja. För att jag valts bort och måste anpassa mig till det som då blir min
verklighet
En tisdag den 8 april 2008 vänder allt och den som då väljer att jag ska försättas i fängelse och i helvetet
skulle jag vilja döda. Man får inte säga så, man får inte tänka så. Men jag vill det. Och en så länge är mina
tankar mina
Att läka gör ont
Att läka gör ont
Känslan är övermäktig och tanken svår att ta in.
Har inte ens mina ord kvar, även de har sviket och lämnat mig.
Med tomhet i min själ och ett hjärta som blöder finns jag för varje
sekund... för vad vet jag inte
Blänkande silverskimmer
i glittrande skådespel.
Under ytan döljer sig det fördolda och det tysta. Ingen som vet och inge som säger något om det.
Klockan är 16:33 och jag ser ut idet tysta och funderar över om jag ska ge mig av mot annat men istället stirrar jag på de lådor som står packade utanför och kan inte riktigt förstå att det är mina saker som ligger där
Det vackra och det glittrande blev det inte så mycket av denna gång
Krossar mig
Mitt hjärta och hjärna talar inte samma spårk och jag törnar i hela tiden.
Men jag får inte säga de orden jag själv av allt vill säga och än mindre utför handligen. Det är förbjudet..
hjärtat slår i dubbla slag och det finns inget bara tyst tomt och eko.
Sorg smärtar och värker
many tears to cry
Min eviga följeslagare ensamheten och tomheten rotar sig djupt i mig och bränner i hela min kropp.
Try to remember how I shall fly, but I can not get the mind so I must keep walking.
I tusen nätter och tusen dagar har mitt hjärta blött och stygnen som sys hjälper inte, de brister gång efter annan för tråden inte är stark nog.
Mitt i allt tomt
Mitt i allt tomt tyst och kallt. Min fråga återstår och jag undrar när det tar slut.
Att jag överlever varje sekund är märkligt. Hur länge kan ett hjärta rusa och
slå i sorg och hur mycket kan ett hjärtas innre härja utan att kroppen bara säger stopp.
Natten har varit en fiende som vanligt jag har slagits med demoner. I de få sekunder jag har lyckats
blunda och vila känner jag och vet precis vad som hänt sagt och gjorts. Drömmarnas land är obehagligt och ohanterbart.
Det gör att jag inte vågar bluda. Ensamheten, tystheten och det kalla hårda värker i mig.
Jag försöker gömma mig men det går inte.
Helvetesgapet ligger framför mig och jag vinglar på kanten eller rättare sagt så är jag mitt i det där demoner härjar och slår där jag inte får någon innre ro och inget lugn.
Vart finns den där balansen som alla pratar så om, mig är den inte förunnad.
När känslan av att inte vilja mer är så påtaglig och rädslan och ångesten skapar ett illamående i hela dig
så finns inte meningen längre.
Jag har inte ens rätt att välja själv när det ska ta ett slut
Nyckel är borta och slängd på djupt vatten och i det svarta havet.
Det fanns och finns så mycket vi skulle ha sagt och gjort så många tankar som snurrar
i mitt huvud som aldrig någonsin kommer fram. Den ena tanken föder den andra.
Vad menar du med att du känner att du vill ta hand om mig.... Vad menar du med att jag kanske
hellre vill ha en relation med en familjelycka... Visst kan jag vilja ha det men jag vet inte om
jag ens är där.
Ord för oss samman och ord för oss på samma sätt längre ifrån i en relation som vi på något sätt kommer närmare varandra i där ingen av oss vill lämna den ena eller den andra trots det svåra och komplicerade För så ärlig kan jag vara i min tro att trots den kompliciteten och de konsekvenser detta har skapat och kostat av både dig och mig men även lett oss till det jag tror vi båda vill. Men för den skull ska jag säga att vi inte ens har börjat vår resa och ännu mindre vet slutdestinationen. Och jag var fullständigt ärlig när jag menade att det är för att vi båda ligger så nära i vår mentala och själsliga utmaning. Inttellekt och intelligens skapar ibland mer förtret
än vad som är meningen.
Du pratade igår om en skör trasig liten flicka och hon finns och det måste du acceptera.... för annars blir vårt sökande och vår relation svår att hantera. Är du beredd till, och jag vill understryka att det är din känsla av ta hand om som du måste lära dig att handskas med likväl som jag själv måste lära mig att handskas med henne. För hon finns och inget kommer göra att jag sätter henne på en stol och låter henne sitta där själv. Men det handlar inte om att du ska ta hand om mig utan det det handlar om att jag vågar visa henne och att jag ger dig ett förtroende och med förtroende menar jag inte att du ska hålla mig i handen men kanske ibland bara lyssna utan att agera utifrån båden din och min intellektuella kompetens. Du kan inte vara min psykolog det har jag andra som är. Men kärlek handlar om så mycket mer.... och jag tror att det bland annat var den balansgången vi pratade om igår. För ingen kan inbilla mig att du vill vara i detta bara på lek utan känslor. Men jag ska inte ta ansvar för dig och måste lära mig det... för precis som du så har jag en förmåga att ta hand om andra och sätta mig själv åt sidan. Fokusera på just den personen ska må bra....
Men våra ord och tankar tror jag kan leda oss åt det håll vi just nu vill men ärligheten och det konkreta måste finnas och för att finna dit måste både du och jag satsa av vårt hjärta och vårt innre.
Nya tag och nya utmaningar
kan göra just nu är att förlita mig på att det kontaktnät och de som finns runt mig
fångar upp mig och gör det jag begär av dem. Att INTE lämna mig att finnas och fånga mig även
när jag är tyst som muren och inte orkar eller klarar av situationen....
Jag har den senaste månaden gjort det jag tror många inte ens genomgår under en livstid.
Men vet ni jag har även bestämt mig för att bli hel och fri även om jag för det mesta just nu
faller och slår mig väldigt hårt väldigt väldigt hårt....
Mitt hjärta och mitt innre blöder och är så trasigt men med den vilja och det mod jag satsar i
det här så kommer förmodligen resultatet bli en hel tjej
TACK ni som finns och kommer finnas för och vid min sida. Det är inte över utan det har
bara börjat...
Hemligheteter
Hemligheterna är många men inte oärliga utan nästan som en önskan egentligen.
Tom och trött måste jag ta mig an nästa uppgift. Jag kan ju det där med att spela
teater inte för att jag vill utan för att jag måste för att upprätthålla mig själv
och för att jag inte ska rasa.
Funderar undrar men varför ska jag göra det egentligen jag vet ju redan vad domen blir.
Jag vet vad dina ord är och du har redan fällt dommen.
Varför är det alltid jag som ska straffas.....för att du inte kan vara ärlig mot vare sig dig själv eller mot mig
Du kommer ta enklaste vägen ut och sen är jag kvar i helvetets kedjor utan nyckeln att kunna låsa upp
Balansera
Jag kan som vanligt känna varje sekund av hela natten som ett bildspel finns det med mig.
05:50 orkade jag inte hålla emot ångestens bankande längre utan slog upp ögonen motvilligt.
En te med pepparmynta står vid min säng och jag måste snart dra täcket från min lilla kropp.
Jag hamnade tydligen i min egen säng trots att jag lagt mig i soffan från början. Detta kan förklara
min dunkande huvudvärk och det konstiga som känns i mina ögon men det kan likväl vara symptom
av mitt innre.
Jag har drömt om att balansera på ett järnvägsspår i natt för att se vad som skulle hända när tåget kommer.
Vill jag hinna undan, svaret är NEJ....
Jag har så mycket i mig som jag borde få ner här. Men jag förstår inte varför prestationskraven växer även
inom ramen för mitt eget aldelses eget forum.
Ta hand om er under dagen så ska jag balansera så gott jag kan. Men jag kan inte lova er något.
Finns jag så finns jag finns jag inte så gör jag inte
Att älska någon så att det värker
På botten av havets källa ligger jag. Det är tomt och det är kallt. Ekot studsar mot väggen och jag hör mig själv andas men tyst tyst. En genomskinlig gestalt av hopplöshet och tomhet. Jag orkar inte längre fullfjölja mitt liv.
Det är inget liv egentlgen utan bara ett diffust för att. Ett substitut för något annat.
Känslan är obehaglig att vara men ändå inte.
Som känslan att alltid vara på flykt att alddrig få vara i det utan bara på låtsas. Leka lekar och kurragömma. Att älska någon så att det gör ont
Känslan av apati och tomhet, ingen vet och ingen ser. Ingen håller mig så hårt som jag skulle önska och kanske som jag faktiskt är värd.
