I skenet av en lögn
Jag går vilse i min rädsla och i min sorg i min smärta och i mitt hjärtas ensamet.
Bördan blir tyngre och jag väljer det som för sekunden är bäst men det smärtar mest.
I skenet av lögnen värker det och gör ont. Men likväl så är stark och härdar ut och står kvar på stället, ibland så tom så jag inte ens finner mina tårar eller mina känslor. Ett genomskinligt skal
Att dag efter dag försvara säga och mena tänka och känna.
Livet är ett helvetes kval
Nära men ändå så långt ifrån det jag ens orkar, finns tankar om och hur jag ska göra för att få ett slut på detta helvetes kval
Kanske finns jag imorgon, kanske inte
Ögonblick
Som ett gift är du. Ett gift som sänker mig totalt och som gör mig så förvirrad.
Känslan av dina läppar som snuddar min panna, dina ögon som blänker av kristall och dina händer som letar och söker.
Inom mig finns tankar, känslor och förnimmelser. En rädsla för det som finns och det som inte finns. Att gå på krossat glas gör ont. För hur mycket vi än gärna vill så når vi inte varandra.
En öm vacker kärlek som är dömd redan från början.
Det som är sorgen är att jag åter gör som jag alltid har gjort. Anpassar mig och betalar det höga priset för någon slags tillhörighet.
Panikens hav
Men jag kan inte, jag måste och för vad vet jag egentligen inte.
Jag finns inte och jag syns inte, ändå måste jag jag förstår inte varför.
Kan någon hjälpa mig göra ett slut på detta helvete
Den brända bron
Du vände om på den brända bron, jag släckte elden och du kunde åter ta dina steg på det sargade .
Mitt hjärta stod på glänt, för jag har aldrig har kännt som för dig.
Med en tro i min själ och i mitt sinne så ger jag åter mitt hjärta, sårbart och ömt.
Jag har ALDRIG kännt så här och du har helt fått mig på fall. Förutsättningarna är helt ohållbara men vart ska jag ta vägen i mitt känslohav?
Andas i det stilla och önskar att min tid med dig aldrig skall ta slut, att du ska vara kvar
Om jag visar vem jag är och andas i det stilla ger du mig hela dig? Jag vet svaret och du kan inte.
Det omöjliga värker och gör ont
Ödets väg, är din och min men hur
Du brände dina broar
Mitt i mitt hopplösa tomma och ensamma så känner jag hur det värker och hur det blöder.
Du sårade och gjorde mig så illa men slipper betala priset, det pris jag betalar för ditt vackra,
för dina ögons trohet och dina mjuka fina ord.
Jag trodde ännu en gång, jag kände och blev således den sårade och står kvar med ett ärrat innre.
Ett minne av skuggor och fina linjer, av fingrar som smeker och ord som bränner.
Jag är den som åter reser mig men du gick över min gräns och lämnade mig kvar i eldets lågor.
Jag andas och lever
Vad var det som gick fel, vad var det som hände, tystheten gör ont
Alla ögonblick jag jagar och alla sekunder som går mig outgrundligt förbi, som ett töcken där jag
bara är och måste vara.
Det vackra och starka och det fina, allt var en lögn och har stangerat och dör sakta ut. Jag vill inte förlora dig men orkar inte heller kämpa.
Tankarna har tagit över och sänker mig bit för bit. Ensamhetens hårda vassa klor griper mig och gör så illa och så ont.
Hur jag än känner och hur jag än gör så är känslan av att försvinna dum men likväl tar tanken av det, befängda av att stanna kvar och hålla fast i en känsla som vi inte delar, över.
Så jag tackar för mig, raderar ut och försöker ta lämpligaste väg ut. Natten tar vid och gör illa och gör mig ont.
Likt ett barn kippar jag efter andan och skriker inom hela mig att det här är sista gången
Själen av ensamhet
Jag trodde på dig och vände dina ord ut och in fann och finner i din röst en otrolig ärlighet men jag lurade mig själv i tron på dina vackra ögons sanning.
Mitt hjärta är tömt och min själ lider av ensamhetens hårda slag. Jag vet innuti att allt var en lögn, nu handlar det om att öppna sitt sinne och släppa dig.
Tro, ordet ska jag sudda ut och packa ner längst ner i tomhetens kista
Jag lät mig fångas
Min styrka finns inte längre, tomt och kallt som ett skal manövrerar jag en båt som en van seglare.
Likt vinden som blåser och som fångar vågorna som dansar om hösten fångade du mig och mitt sinne
Över havet mot en trygg och säker hamn, men, du strormade istället mitt hav och mitt skepp seglar på hårda vindars vågor.
Vattnets hårda kant slår mot mig och gör mig illa. Mitt skepp går i kvav - om så väl vore.
Det var så enkelt att förlora sig i dig, i din blick och i det varma mjuka leendet din röst som får mig att bara rasa och kapitulera. Men det kanske är dags att försöka segla ut från hamnen och ge sig av och glömma dig som vänt upp och ner på sinne och substans.
Du är vacker och dina blickar gjorde att jag seglade min båt i tron om att hamnen var trygg och säker. Jag vill ha DIG, orden var en lögn som så många gånger förr
Ingen får se
En hemlighet vilar över det vackra det sårbara och det mjuka
Hur handskas man med den hur handskas man med känslan som håller en kvar. I de tysta orden och i blicken väcker vi en ångest samtidigt som vi släcker en annan.
Det förbjudna det outtalade och hemliga värker i mig och i dig
Varför är du så tyst, vad är det som håller kvar i en hemlighet
Vi kan säga kär
Under täcker finner jag en värme som omsluter mig men som likväl ger mig ett hjärta i missmod och en själ i uppror.
Riv inte muren, le inte mot mig, säg inga ord du inte menar. Här har jag varit förut men likväl är mitt innre helt upp och ner och känslan är obeskrivbar och obehaglig
Kanske nynnar vi på samma melodi av längtan efter törst och begär efter kärlek och ömhet, kanske har vi samma mål och samma tanke men vi är till trots milsvid ifrån varandra.
En obeveklig känsla
Genomskinlig och som ett tomt skal med en rädsla som drenerar mig. Det går inte att ta på men hjärtat talar sitt tydliga språk liksom min själ som är svart säger till mig med ett budskap av ett obevekligt kippande och kämpande mot något som ej jag vet vad det är som gör livrädd.
Ta hand om er!
En spillra av mitt forna jag
Men nu är jag en vingklippt fågel, med sorgen som borrar sig djupare och miraklet jag trodde på var ren lögn!
Jag älskar dig mer än vad hjärtat ens förmår, vad du någonsin kan ana men du kommer aldrig förstå.
Det var en skrämmande känsla och jag landade i den i några sekunder och anade själv hur hårt jag skulle slå mig.
En spillra av mitt forna jag andas i motvilja och med ett sorgsamt skimmer som sprider sitt stoft runt mig
Vägen jag går leder ingenstans
Orden Du gav var uppenbarligen lätta att ge men att stå för dem verkar vara en omöjlighet. En konst att lära sig handskas med de vackra det ömma och det sårbara.
Du höll mig i handen och jag bad dig att inte storma mitt hav, sanningen ljuger mig rakt upp i ansiktet.
Jag är din och du min, vad fint det låter och vackert ömt och mjukt.
Kanske är det här sista havet jag försöker segla på. Vad är det du försöker göra... sänka mig med måttfullhet och sans, om så, så har du lyckats.
Se och överblicka livets ljus och livets mening. Vandringen på vägen meningen med att gång på gång segla båten i hamn, är det livets uppgift målet med att finna ljuset i tunneln.
Vem är det Du lurar mig dig eller oss. Ett hänsynstagande som jag inte vill utsätta dig för... vet ni att jag svarar då jag är väl medveten om balansgången men är villig att balansera...
Ska fly till fiendens land och stranda min båt i helvetets hamn
Dina ögon fick mig att drunkna
Jag klarar nog även detta ska ni se eller ska jag bara tacka för mig tanken är återigen otroligt nära och lockande.
Jag kämpar mot gråt och det obönhörliga kippande efter andan. När ska jag få hitta hem när ska jag få segla min båt i hamn?
Tid har förlöpt utan någon större förändring och acceptans och förståelse orkar jag inte ta till mig. Att sortera och lägga rätt att vrida varje pusselbit så att den passar in i det utskurna mönstret gör ont och denna smärtan lär jag mig aldrig att handskas med.
Den falske känner du igen
Den som sover gott om natten och finner ro i sin egen själ och i sitt eget innre avundas jag och önskan om också få vara där.
Tanken som finns inom mig om ljus och skimmer går inte att slå ihjäl men det slår mig och mördar mig.
Säger ingenting, för ingen kan förstå. Jag öppnade mitt hjärta och tillhör någon men vågar inte förlita mig i känslan och kväver önskan jag har.
För det är omöjligt...
Jag är trött på alla ord, alla vackra fina ord och alla tomma löften. Den falske vid min sida skulle du känna igen men jag blundar
Trodde på dina ord, på det vackra
Jag hörde dig tala om dagar av guld, skimmer och ljus. Mod och styrka, stolthet och mod. Jag trodde och önskade
Min mur rämnade, du rev och lämnade mig kvar i skärvor av glas. Ljusets mod landade och jag andades.
Du fantastiska, du underbara du vackra. Du modiga och du fina... min du
Det bubblade och jag log ett ärligt mjukt leende
Det fanns stunder jag lurat mig själv
Helvetes jävla liv tar det aldrig slut lyckas jag aldrig hoppa så att andetagen suddas ut
Ögon röda av gråt
Hela jag darrar och tomheten ekar inom mig. Försöker att andas, försöker att slå mig fram i sorgen.
Andas jag orkar inte längre
Bygga broar
Bygga broar över, jag någon som bara finns däremellan mellan nu och sen
Det gör så ont
Dårskap
Jag borde gått när hjärtat tog stryk, borde gått och varit den som stack kniven i dig istället för
att få kniven stucken i mig av dig som inte ens var värd min tid, min känsla och min omtanke.
FAN för er som dödat mig
