Tankarnas galleri

Även idag satte jag ena foten framför den andra. Förvirrad och trött. Hjärnan går på högvarv och hjärtat slår så fort så det dunkar snart igenom allt.

En sekund och allt stannar, minnen översköljer mig och tanken hugger i mig ännu djupare. Vem slängde nyckeln till låset som tillhör kedjorna?

Om så bara för en dag så skulle jag ge vad som helst för att slippa dette helvete! Vem vill byta med mig, jag ber på mina bara knän

Tårar blir till kristaller, fryser till is. Tanken stannar och gräver ett ännu djupare sår i mig.
Vill skrika vill sparka vill slå.
Året verkar inte bli så mycket bättre än det förra.

Som en cell är mitt rum, min borg. Jag är fången i mitt inre, fången av minnen och tankar.

Fantasi och önskan är bra, men kan också skada göra dig till brottsling utan att mena det. Att gå mot ljuset och kärleken att komma vidare. Lyckan fanns, men är inte min längre. Nu är sorgen min, en tung börda. Den bildar kedjor som är osynliga och svåra att bryta.

Fylld av skräck och eldar som brinner inom mig.

Så här lätt är det verkligen inte... läste på en sida om skilsmässa, separation och fördelana med att vara singel. Jag blev nästan arg.

Vad tycker ni?
http://www.skilsmassa.eu/fordelar-separera.php

Mot min hud känns den sträva klippan vi låg på en försommardag. Inom bränner bilder liksom solens strålar brände min kropp den dagen. Jag kisade ut mot ett glittrande hav med dig tätt intill och kände lyckan dra in mig i sin famn. Jag vet att vi avslutade kvällen i ren romantik, efter en lång dag och hisnande minnen. Kan man må så bra, kan man ha en man som älskar en så... tydligen inte så länge. I soffan drog du mig tätt intill snusade i mitt hår och jag smekte ditt ansikte som hade stänk av solen.

Dina kristallblå ögon, du va min en gång och jag gav dig hela min själ.

Nu skälver hela min kropp, hela mitt innre. Jag är är så RÄDD! Jag vill inte mer orkar inte mer. Jag skakar och skriker finner ingen mening. Att sova, att somna att vakna. Ge mig ett skäl till vad allt detta helvete leder.

Ingenting glittrar längre, Mina steg mina handligar hela jag, vad finns det för mening? Jag lät mig luras, kär i kärleken eller kär i dig. Det vet jag själv. Har försökt att lura mig men det går inte.

Jag har saknat, förnekat och saknar igen! Hur stävjar jag orkanen som blåser, hur släcker jag elden som bränner min själ.

Vägskälen har varit många, trodde i min enfald att jag kommit till ett där jag visste att jag inte behövde välja igen. Vägvalen var slut men jag misstog mig.

Jag välkomnar paniken och ångesten. De vet i alla fall att de har en vän!

Mitt liv har brutit samman, varje steg är blytungt och varje sekund ett helvete. Ingen koncentration eller handlingskraft, ingen makt eller ork. Initiativförmågan är borta och livet spelar mig ett spratt.

Jag hatar detta helvete. Och över allt detta så skuggar tankar, minnen och en förtvivlan. Jag trodde för länge sen att botten var nådd men den verkar vara långt ner. En känsla av övermäktighet och oförmögenhet hugger tag i mig och gör varje andetag svårt att ta.

Inte en strimma hopp, inte en strimma av ljus ser jag. Lycka är inte mig förunnat.

Känslan som jag har i mig nu är jätte läskig. Panik som är obehagligare än något annat. Är livrädd för att sova för jag vill inte vakna upp imorgon och ångesten fångar mig innan jag har hunnit reagera.

Satte nyckel i låset, kände paniken. Kanske funkar om jag blundar. Nej inte det heller. Tvungen att gå in ta av mig skorna. Lägga mig själv i min säng. Så ensam och sårbar.

Tankar flyr, tankar styr, tankar sårar
minnen drar, minnen gör ont
Blunda, funkar inte, gråta, funkar inte
skrika, funkar inte
Men vad är det som hjälper då?
Heléne 090119

Paniken väntar, bäst att sova, hm hur ska jag göra då... så jag kan göra den sällskap imorgon

SAKNAR! Kommer jag någonsin bli hel. Tårarna som rinner är blod, blod från det djupa sår du skurit i mitt hjärta. Jag bad dig men ändå krossade du mig!

Vet ni? Inte jag heller.... tomheten gapar, ensamheten griper och övergivenheten skratttar åt mig.
Att känslor kan vrida om en totlat, hur ska jag handskas med allt? Det är många frågetecken och fler kommer det bli.

Samlar kraft, mod och ork för att under eftermiddagen vara med Enghla. En konstig känsla och säkert många som dömmer och inte förstår hur jag kan göra så här. Men det förstår jag, för detta är det bästa för henne nu. Jag finns och bringar kraft i de stunder vi har. Jag har kvalitetstid istället för kvantitetstid just nu och på mina villkor.

Med eftertanke packar jag min ryggsäck med insikt efter insikt. Detta är inte klokt. Hur ska jag klara det. Förstår inte men ord efter ord tanke efter tanke. Varje pusselbit börjar få en bild men än så suddig.

Imorgon måste jag skriva - inga måsten Helén - men det vore bra om jag kunde få ner en del av mina tankar i min bok. Hur kommer jag härifrån och kommer jag någonsin landa mjukt.

Så trött men kan inte slappna av och vågar inte sova. En liten tjej rädd som få men finns i alla fall. Inom mig bor en sanning som gör så ont och är så skör det smärtar.

Tänk att varje steg och varje sekund i ens liv sätter spår hela tiden. Gör den till den du är, omvälvande och otroligt.

Att komma loss från tanken att vilja tillhöra någon. Tror att detta hänger ihop med förståelse, förlåtelse och acceptans. Men likväl kommer detta aldrig att ge mig tillbaka Jesper eller Janne - eller. En vän tror jag att jag funnit på vägen men även en man som krossade mitt hjärta för alltid, gjorde det som jag bad honom att inte göra.

Men vad är det primära målet. Jo att bli hel. Jag har faktiskt rätt att sakna och känna att det gör så ont.

En förväntning är en kommande besvikelse - planerad och iscensatt
av dig själv.

Väggar omsluter mig, tankar fångar mig

Och minnen skrämmer mig 

Fan vad det gör ont. I små små pusselbitar tar jag fram hela mitt liv. Förstår och förnekar, men har ändå bestämt mig för att se problemet nu.

Jag pratar och pratar på kvällen med en vän. På dagen ligger jag som en boll och gråter, skriker, försöker värja mig men det går inte längre. Allt kommer över mig. Vill så gärna prata med dig. Tankar snurrar på, vill tillbaka till dig. Vill ge dig mitt liv, men är otrligt rädd för denna känsla. RÄDD, rädd för allt just nu.

Det värker och blöder, det skär och huggs. Livet paserar revy och att det kunde kännas så här att förstå vad som har varit livet och inse att det jag kämpat för har jag också förskutit, fönekat och blundat inför. FEG och RÄDD!

Hur jag ska orka detta har jag ingen aning om just nu. En tanke som jag har svårt att släppa är den att jag prata med Janne, förklara för honom.

Så trött så jag ska försöka sova nu.

Önskar du kunde hålla mig i handen
när det blåser som värst.
Inom mig blöder det och jag saknar dig.

Insikt och minnen gör ont. Allt vackert flyr bort
och mitt i finns ett svart hål där jag är nu